Teknikstrul och lördagsdans på Umeå Open

Under lördagens Umeå Open spelade bland annat hyllade Linda Pira, hajpade Zhala och isländska tvillingsystrarna i Pascal Pinon. Rockfoto hade skribenterna Christoffer Johnsson och Johannes Melender på plats. Läs deras fullständiga lördagsrapport här.

Väärt (Äpplet)

Jag kommer ner till Äpplet mitt i låten “10-tal”, den senaste singeln från Väärts nysläppta album Det Kommer Ett Skalv. Det är ca 60 personer på plats för att se konserten. Frontmannen Pär Isling Poromaa presenterar Umeåbandet som bandet från “Malmberget med omnejd”, och det är just Malmberget som ofta står i fokus för dem. När Väärt sjunger om gruvan och naturen, så beskrivs Lappland som ett rent magiskt landskap. De förmedlar också en ilska som börjar bubbla och komma upp till ytan. Det kanske inte är så konstigt när uppväxtorten bokstavligt talat håller på falla samman på grund av den nuvarande gruvindustrin.

Ljudet är inte helt perfekt. Jag tycker att gitarren ligger lite väl lågt och trummorna tar ibland för mycket plats. Det är ganska lugnt på scenen förutom i låten “Surkas” som har ett snabbare tempo än det övriga materialet. Väärt är trots det ett fängslande band att titta på. De är skickliga på att hantera sina instrument och särskilt vackert blir det när Frida Johansson börjar sjunga tillsammans med Pär I Poromaa och hela bandet senare backar upp i stämsång.

Det romantiska skimret lägger sig och allvaret tar plats när frontmannen presenterar “Diesel I Mitt Blod” som handlar om gitarristen Johan Airijokis farfar som dog av dieselångor efter lång och trogen tjänst. Ett fan har mejlat bandet och önskat att få höra “Fly Din Själ”. Det var bra för bandet gör den helt fantastiskt vackert och det blir en värdig avslutning på spelningen.

Ane Brun (IDUN)

Ane Brun (bilden) öppnar upp lördagen med med en fantastisk spelning inne i Idun. Jag känner att jag gjort rätt som tog sittplats högt upp på läktaren och verkligen får uppleva konserten till fullo. Ane Brun, som firar 10-årsjubileum, har dekorerat scenen med små lampor sporadiskt utplacerade. Lampornas ljus tänds och släcks efter varandra i takt med trummorna till första låten. När refrängen börjar lyser alla lampor samtidigt och scenen ser nästan ut som en japansk trädgård. Varje låt har även en egen färg och ljuset används så otroligt smart till låtarna. Mycket av belysningen läggs på den stående publiken som från min sittplats ser ut som ett flytande vatten samtidigt som Ane rör sig som en älva på scenen. De sporadiska punktbelysningarna är under hela konserten synkad med musiken tillsammans med den vanliga ljussättningen.

Anes spelning pågår samtidigt som Earth Hour och under låten ”True Colors” släcks lokalen ner helt och Ane ber oss att lysa med lampan på våra telefoner, vilket frambringar en otroligt mysig stämning. Eftersom Alphaville spelade dagen innan känns det som ett måste att Ane Brun ska spela hennes tolkning av ”Big in Japan”. Det gör hon också och det är bättre än hela Alphavilles spelning. En otrolig show som överglänser det mesta under lördagen.