The Boxer Rebellion är ett av de band som förtjänar långt mer än de får. Även om de är både erkända och välkända på hemmaplan (Storbritannien) har effekten fortfarande inte nått Sverige, tio år och fyra album till trots. Musiken kan klassas som svävande vemodspop, vilket oroväckande ofta får diverse arrangörer att vilja dra publik genom att jämföra bandet med stora namn som Keane och Coldplay. Inte bara är liknelsen missledande, den är också orättvis. Vid en jämförelse kan Coldplay ses som den svulstiga Hollywoodproduktionen som vill få en att gråta på beställning, medan Boxer Rebellion är den smala franska filmen som oväntat går rakt in i hjärtat på en. Chris Martin hamnar högst upp på biotoppen, Nathan Nicholson vinner Guldpalmen.
Att bandet förtjänar mer än de får blir uppenbart när jag kliver in på Mejeriet i Lund. Jag blir både förvånad och besviken när det första jag ser är att den stora scenen är både nedsläckt och avspärrad. Istället hålls spelningen inne i baren (maxkapacitet 250 personer) där förbandet (den akustiske Christof) tappert försöker överrösta de ointresserade, öldrickande Lundastudenterna. Scenen är skrämmande liten, kanske tillräcklig för en ensam ung man med gitarr men knappast för de fyra boxningsrebellerna som snart ska inta den. Jag har sett duschkabiner som är större.
När bandet väl intar scenen verkar de flesta i publiken ha missat att soundchecken är över och spelningen har börjat. Det applåderas inte förrän sångaren fångat deras uppmärksamhet med ett ödmjukt ”Hello, thanks for coming”. Spelningen är väldigt bra, och vemodet vägs upp av Nathans energiska scenspråk. Stundtals skuttar och hoppar han upp och ner, vilket mest gör mig orolig för att han ska snubbla på en sladd eller kollidera med gitarristen eller trumsetet. Det finns som sagt inte mycket utrymme att röra sig fritt. Det gäller dessvärre även mig. Vart jag än försöker ställa mig är jag hela tiden i vägen för folk som försöker ta sig från bar till toalett, och jag frågar mig irriterat varför folk inte bara kan stå still och njuta av musiken som de borde.
Spelningen är, trots det lilla utrymmet, väldigt väl genomförd. Särskilt variationen imponerar. Ett sound ersätts av ett annat, gammalt och nytt blandas friskt, instrument byts ut och sångaren pendlar konstant mellan gitarrspel och keyboard. Inte helt oväntat är det ”Diamonds”, semi-hiten från förra årets Promises, som gör sig allra bäst under kvällen, men även ”New York”, där både gitarristen och basisten ersätter sina instrument med trummor för att tillsammans ackompanjera Nathans sång och piano, är värd att nämna som en av kvällens höjdpunkter. Allt som allt är jag nöjd, men jag funderar mycket över bandets känslor. Är de besvikna? Irriterade? Om de från scen tittar lite åt vänster kan de ju se den stora nedsläckta scenen, på vilken deras närvaro tydligen inte var önskvärd. Själv önskar jag mest att de ska få fortsätta sin turné och få uppträda i lokaler där scenen är lika stor som de själva. När jag blickar upp mot duschkabinsscenen konstaterar jag besviket att det jag bevittnar är alldeles för mycket känsla, på alldeles för liten yta, framförd för människor med alldeles för lite engagemang.
Obs! Arkivbild (från Hultsfredsfestivalen 2009).
