Frida Hyvönen: Konserthuset, Göteborg 14/2

Konceptet Popical har figurerat på Göteborgs Konserthus i ett par år. Grundtanken är att låta medlemmar ur Göteborgssymfonikerna möta en svensk popartist under en kväll för att förhoppningsvis tillsammans skapa musikmagi. På alla hjärtans dag var det Frida Hyvönens tur att anta utmaningen.

Strax efter åtta glider hon ut på scenen och iförd en guldglittrande tröja matchar hon elegansen i konserthusets Stenhammarsal väl. Det är fredagskväll, det är fullsatt och det känns att förväntningarna är höga. Men publiken behöver inte vänta länge, redan i första låten, den smäktande ”Oh, Shanghai”, införlivas dem. Med Frida på flygel och den åttamanstarka orkestern når låten nya höjder.

Det är första Popical-spelningen jag ser, så utsagan jag är på väg att presentera har en ganska ytlig grund och får tas för vad den är, men jag tror att det finns få svenska artister där konceptet passar bättre än för just Frida Hyvönen. Både i sin musik och i sitt scenspråk har hon en dramatisk, och lite teatralisk sida, som nu får blomma ut helt. Frida rör sig vant över scenen, dansar långsamt och sjunger fantastiskt. Hon benämner själv konserten som en show, och det är nog inte helt fel ord. Ofta går tankarna snarare till 1920-talets Paris än 2010-talets lilla London. Symfonikerna varierar mellan att bara smycka låtarna till att ta över dem helt, men alltid stilsäkert och välarrangerat.

Det kan vara befriande att se en artist som inte turnerar just efter det senaste skivsläppet. De har haft tid att låta materialet vila och mogna, och skalat bort det som blev mindre lyckat. Fridas senaste skiva To the Soul släpptes för snart två år sedan och även om låtmaterialet har sin tyngdpunkt på den får vi höra låtar från alla hennes fyra skivor, inklusive Pudel, den inte alltför uppmärksammade andraskivan som bestod av musik till en dansföreställning. Dessutom bjuder hon på ett par covers i form av en Buffy Sainte-Marie-sång och en diskbänksrealistisk svensk översättning av Tom Waits ”I Hope That I Don’t Fall In love With You”. Bäst blir det i hennes egen ”Saying Goodbye” från den senaste skivan där symfonikerna hjälper till att bygga upp en stämning som bara växer och växer.

Efter en dryg timmes konsert är det dags för Frida att tacka för sig. Rungande applåder får henne att komma tillbaka och framföra två låtar själv vid pianot. Först ”I Drive My Friend” från hennes första skiva och slutligen ”Picking Apples” från den senaste. Det lite kantiga pianospelet, de finurliga texterna och speciella melodispråket i båda låtarna ringar på ett bra sätt in Fridas musikaliska universum och blir ett fint avslut på en mycket bra konsert.

(Arkivbild)