Vid en första anblick på skivomslaget och utan att ha någon aning om vad det är för sorts musik Deafheaven spelar, så kan Sunbathers rosa omslag enkelt klassas som helt missvisande. Men det finns så mycket med den här skivan som lär oss att man inte skall döma ett band på deras skivomslag.
Även om skivan har ett tungt sound så finns det så mycket underliggande om man bemödar sig att lyssna och försöker sig på att ge sig i kast med texterna. För det här är ingen trallvänlig popskiva där man plockar texterna vid första genomlyssningen.
Sunbather är ett album som är byggt lager på lager. Det är en skiva om frustrationen av att växa upp utan pengar och inte ha de rätta förutsättningarna i livet. Det finns också en melodisk sida där drömmar får flyga fritt och en mjuk sida där betraktaren berättar om intresset för grannflickan som spenderar sina dagar med att ligga vid poolen och sola. Tänk om det där hade varit mitt liv? Vad hade hänt om hon varit en del av mitt liv?
Deafheaven har med Sunbather fått till en nästan perfekt blandning mellan det aggressiva i black metal och den drömska och distade dimma som återfinns i shoegazerock. Det här är en skiva som ger mer och mer vid varje lyssning och för varje gång man lyssnar blir man mer och mer intresserad av att veta mer om musiken och bandet från San Francisco. Hur många rockskivor kan man säga det om i år?
