Rockfotos årslista 2013, plats 24: Candy Claws – Ceres & Calypso in the Deep Time

Det slår mig när jag ska skriva det här att jag aldrig lyssnat på sångtexterna på Ceres & Calypso. Det är inget medvetet val, jag hade kunnat ta reda på vartenda ord (som verkar handla om en säl och en människa på resa genom mesozoikum-landskap…). Men musiken hänför mig så hårt att det inte riktigt går att fokusera på annat. I botten: traditionell pop. Ovanpå: ett effektsmyckat shoegazigt hemmabygge av Spector-eska ljudväggar. Utan att vara halloweenskt plastiga lyckas Candy Claws ro i land en tidlös sonisk nostalgifest i fräsch förpackning.

Candy Claws är ett tidstypiskt bandcamp-band med en handfull drömska indiekreationer i bagaget. Somrigt shoegaziga Ceres & Calypso är inte helt väsensskild men har en fastare ljudbild och mer teatralisk atmosfär. För mig når skivan sina höjdpunkter under ”New forest (Five heads of the sun)” och ”Fallen tree bridge (Brave rainbow)”, men egentligen är det beroendeframkallande egendomlig musik svår att kliva in och ut ur i enstaka låtar.

Liknelser med andra band är svåra, men tänk er om MGMT snubblat över Brian Wilsons anteckningsblock och lånat in Julia Holter och Kevin Shields för att spela in det hela. Med en touch av barnsliga Animal Collective-manér och The Olivia Tremor Control-(anno Black Foliage)-vibbar.

Ceres & Calypso in the deep time är prismatisk. Släpigt drömsk. Melodiskt underskön. Dimmigt närgången. Fängslande catchy. Flyktigt ombytlig. Famlande fågelsångsk. Orkestralt detaljerad. Elegant distad. Ostadig som en feberdröm.