Tom Odell: Debaser Medis, Stockholm 9/11

Det är en regnig lördag i Stockholm och en konsert på Debaser Medis är precis det jag vill ägna min afton åt. Och att det är brittiska Tom Odell som ska spela ikväll gör det hela ännu bättre.

När jag kommer in i konsertlokalen träffas jag av en tryckande värme och det är mer folk än vad jag förväntade mig. Av någon anledning trodde jag inte att så pass många människor kände till Tom Odell. Men han har haft ett bra år och hyllats för sitt debutalbum Long Way Down, med all rätt. Innan allt hinner börja så är mina förväntningar stora. Skyhöga. Men jag kommer inte bli besviken, vilket jag märker av direkt efter första versen.

Scenens bakgrund är pyntad med en stor vit duk. Den är fylld av text, tunna skrifter. Men det som fyller ut duken är namnet TOM ODELL. Med stora svarta versaler. I mitten längst fram på scenen står Odells fantastiskt fina svarta piano. Klassiker efter klassiker spelas högt i lokalens högtalare och stämningen är så fin nu. Förväntansfull och lycklig. Strax efter klockan slagit 23 tänds ett blått sken över duken. Fyra män kommer ut, inklusive Tom Odell såklart. Gitarristen har den finaste gitarren. En Gibson ES-335, tror jag. En guldfärgad. De börjar med den vackra ”Grow Old With Me”. Den bygger upp den här kvällen så perfekt.

I ett av hörnen på scenen står en slags gammal bastant strålkastare. Den lyser direkt på Tom Odell och hans piano. ”Can’t Pretend” slår emot oss och det känns i hela kroppen. Jag börjar headbanga för att det är så bra. Och det märks att publiken är fans, nästan allihop, för vi sjunger med och stortrivs. Det syns så tydligt på folks kroppsspråk, att de tycker om det dom upplever just i denna stund.”Kul att vara här” säger Odell med knacklig svenska. Och sådant uppskattas ju alltid, när någon artist man tycker om försöker prata lite svenska.

”Sense” börjar melankoliskt och det är varmare än någonsin nu. Rött ljus blir till orange och de sju, åtta glödlamporna som är utställda lite här och var på scen tänds sakta och blir starkare och starkare ju mer av låten som går. Det slutar med jubel. Tom Odell är lika magnifik på piano och sång live som han är på skiva. I varje låt sjungs det stämmor och varenda en av bandmedlemmarna är så överdrivet musikaliska. Man blir imponerad och avundsjuk och vill vara med på scen. De får en att själv vilja spela mer musik.

Ett par låtar går och sen spelar de Beatles storslagna ”Oh! Darling”, som om den vore bandets egna. Publiken tjuter och sjunger med. Tom frågar oss ”Can we come back”? Han verkar trivas. Inte konstigt med en sådan publik som på Debaser ikväll. När den efterlängtade ”Another Love” börjar är det mörkt på scen. Sen tänds strålkastaren på Tom och pianot innan hela scenen lyses upp och publiken dras snabbt framåt.

När det är som mest tryck i låtarna slår Tom bort sitt mickstativ och pall. Det blir så mycket känslor. De som är olyckligt kära ikväll börjar förmodligen gråta, för det blir inte starkare än såhär. Vid halv ett är det slut. Vilket man inte vill att det ska vara. Jag går därifrån och är lite kär. Men mest är jag mer säker än någonsin på att jag aldrig kommer sluta spela piano. Tom Odell har garanterat väckt upp många musikaliska hjärtan ikväll. Tack för det.