Fair Ground: Norrlandsoperan, Umeå 5/10

Jag är på Norrlandsoperan för att se ett ovanligt och omfattande hiphopprojekt. Fair Ground är en föreställning som bygger på texter och tankar från barn och ungdomar. Det är rapparen och sångerskan Cleo som har tagit initiativet på uppdrag av Kulturverket. Hon har samlat material från olika skolor, till exempel Midgårdsskolan i Umeå. Detta har skett under ett års tid med olika workshops med hiphop och framtid som tema.

Promoe
och Embee från Looptroop Rockers har gjort materialet personligt och tonsatt med viss hjälp från musikerna Ayla Shatz och Seinabo Sey. Norrlandsoperans symfoniorkester har i sin tur byggt vidare så att det ska passa i en operasal. Balettakademien har gjort koreografi till låtarna och en barnkör från Backenskolan. Det är inget litet projekt…

Bara det faktum att få höra hiphop tillsammans med en symfoniorkester gör mig upprymd och nyfiken. Embee sitter i svart frack och ser maffig ut bredvid dirigenten Josef Rhedin. Orkestern inleder med dramatiska stråkar. Scenen är nu mörklagd och på vardera sidor står det upplysta fönster. Jag är nu förbi stadiet nyfiken och plötsligt kommer en liten flicka ut på scenen. Det är effektfullt, men jag har tyvärr problem att uppfatta orden, eftersom texten flyter samman med musiken. Orkestern växlar tempo och Promoe kliver in på scenen. Han sjunger om att han får gåshud när han lirar en match och vinner. Eller vad sägs om känslan av att gäcka polisen och se deras facklande blåljus försvinna i natten?

Här tycker jag mig se mer av Mårten, än av artisten Promoe. Han verkar till en början stå en bra bit utanför sin bekvämlighetszon, men han levererar lika proffsigt, med en symfoniorkester och Embee, som på ett beat av den sistnämnde. Seinabo Sey sitter inledningsvis tyst i en fåtölj och utstrålar pondus. Hon backar dock upp med stark sång i refrängerna och gör pålägg i verserna. När hon väl får utrymme så visar hon upp ett imponerande register och ett riktigt tight flow. Mitt enda bekymmer är att Seinabo Sey hamnar något i skymundan av dansarna på scenen. Koreografin är vacker och synkroniserad till musiken, men jag hade föredragit att ha den mer i bakgrunden.

Ayla Shatz har utsläppt hår och en lång vit klänning på sig. Hon liknar en ung flicka när hon kommer fram, högt upp, bakom symfoniorkestern. Hon sjunger med en ljus och dramatisk stämma om sina framtidsvisioner. Senare under kvällen sjunger hon i form av en som aldrig föddes. Som allra bäst blir det när en dansare kryper omkring sakta på golvet och försöker ta sig ut ur ett vitt hölje. Det är en otäck och provokativ föreställning som utspelar sig på operan, och även om man skulle vilja, så är det svårt att värja sig från eländet.

Cleo och Promoe briljerar i en låt om oskäliga anledningar att visa leg. Cleo rappar i ett rasande tempo, om hur vi kategoriserar varandra på ett ofördelaktigt sätt, och det krävs ingen magisterexamen, för att förstå vilket ruttet projekt som här görs till åtlöje. Promoe ställer oss frågan hur vi kan registrera folkgrupper i Sverige utan några egentliga konsekvenser. Det här är en av de svängigaste låtarna under hela föreställningen. Ett luftigt trum-groove med mäktigt blås och stråkar, leder oss fram till berättelsen om ett land med svår fåfänga.

När föreställningen mynnar ut i vad som tycks bli en oändlig applåd, så tänker jag på barnen. Jag reser mig upp och förundras över deras hittills dolda talang. Hur orkar de bära så tunga frågor? Sedan vänder jag mig om och ser mig omkring. Det är inte längre någon som sitter. Inte en enda människa som håller tyst. Oavsett vad man tycker om innehållet så är det en tänkvärd och rörande tillställning.