Old Lost John känner sig hemma i England


Svenska musiker som vårdar traditionen från amerikansk och brittisk folkmusik, utan att tappa greppet och glida över åt det poppiga eller rockiga, växer inte på träd. Men Malmöbaserade Old Lost John, eller Tomas Thunberg som han heter när han lägger av sig gitarren, har släppt två briljanta album som gör just det – Faceless (2009) och Bringing Down The Sky (2011) och nu är han även aktuell med nysläppta EP-n Caving In. Rockfotos Ola Elleström har träffat Old Lost John för en intervju.

För att ge en välkänd, nutida referens till hur Old Lost John låter tycker jag att Laura Marlings två senaste skivor, när hon nästan helt förlitar sig på sitt eget gitarrspel och låtskrivande, ligger genremässigt nära. De historiska referenserna är naturligtvis betydligt fler.

I Sverige är Old Lost John ännu tämligen okänd, vilket till viss del kan bero på att han hittills har spelat ganska mycket i England. En googlesökning visar också att många brittiska medier skrivit om Old Lost John och genomgående i väldigt positiva ordalag. Men svenska medier har nästan helt missat honom.

– Det stämmer nog att jag fått ett bättre mottagande där och på något sätt känner jag mig mer hemma i England. Jag tror att eftersom jag sjunger på engelska så tar de in texterna mer. Även om svenskar kan engelska går de inte in lika direkt. Det kan nog vara en delförklaring till att jag fått större gensvar där.

Hur kommer det sig att du spelat så pass mycket där?

– Det var svårt att få spelningar i Sverige, så jag sökte mig utomlands. England kändes naturligt för engelska är det enda språk förutom svenska jag talar. Och min musik har mer med den traditionen att göra. Det är ju ett mer befolkat land så det är fler klubbar som kör alternativa grejer, fler städer som ligger tätt så det är lättare att sy ihop turnéer på så sätt. Och så har jag lärt känna folk som bjudit dit mig igen och så vidare.

Något som sticker ut med Old Lost John är hans texter och kanske ännu mer de miljöer texterna utspelar sig i. Tomas visar en genuin känsla för amerikansk och brittisk folk på ett sätt som jag inte hittar någon motsvarighet hos bland svenska artister. Det känns som låtarna utspelar sig i historisk tid med karga miljöer, bortglömda platser och hus och med människor som på något sätt är på flykt. Men utan att det blir för övertydligt. Och han är väldigt konsekvent.

– Jag har en miljö som jag återvänder till. Det är lite historiskt, ja. Men jag är inte säker på att det bara kommer från musik. Jag är intresserad av det mytiska berättandet. Folksagor, myter, religionshistoria, antik litteratur och såna saker. Jag tror jag har en dragning åt tidlösa berättelser och då vill man inte ha för mycket samtidsreferenser. Jag dras till gamla, tomma platser för man vet att det har hänt saker där, man påminns om en tid före. Jag vill gärna återskapa vad som hände där för kanske 100 år sedan eller mer.

Texterna är ofta detaljerade och målande. I den första låt jag hörde med Old Lost John, ”And She Looked Down” sjunger han till exempel ”a blackbird on his shoulder, two foxes at his feet” och liknande beskrivningar dyker upp i många låtar. Tomas bjuder på en annan intressant detalj med denna låt.

– Just den låten har en väldigt speciell teknik i första versen. Jag använder inget tempus förrän i första refrängen. Inga is eller was, det är så att säga ett rent reportage. Det ska kännas som man är närvarande. Så första gången jag använder tempus där är ”she turned around and she looked down” och då blir det en väldigt dramatisk vändning. Sånt tycker jag är väldigt intressant att laborera med – inte bara innehållet utan formen och hur man framställer det.

På båda fullängdarna har Tomas använt ett flertal kompmusiker men på nya EP-n är det med små undantag bara sång och gitarr.

– Jag har visionen att jag en dag ska göra en platta som bara är sång och gitarr.

Det var nära nu!

– Ja, det var nära nu men det blev inte riktigt så. När jag säger det till mina vänner så säger de att det kan du göra nu och då brukar jag säga att jag är inte tillräckligt bra gitarrist än. Inte att jag inte är teknisk men det måste finnas variation – något som skiljer ut låtarna från varandra. Men jag ville i alla fall komma lite närmare det. Så det var medvetet att det inte skulle bli lika mycket utsmyckningar denna gången. Jag vet inte alls om nästa skiva kommer röra sig vidare ditåt. Det kan mycket väl växla. Men oavsett så vill jag att de andra instrumenten ska vara mer utsmyckning och inte att vi är en ensemble. Jag vill bevara känslan av skriet från vildmarken.

Avslutningsvis frågar jag om några artister som Tomas lyssnat mycket på.

– Om jag nämner några som kan ha gjort något för hur jag låter – Greg Brown, John Henry, Townes Van Zandt, Bert Jansch, Martin Simpson och Gordon Lightfoot. Jag har lyssnat mycket på traditionella grejer, både brittiskt och amerikanskt. Kelly Joe Phelps är en annan som är lite mer åt det bluesiga hållet men med mjukt, fint gitarrspel.