Musikkonsumenten: Jessika Gedin

Kreatörer och utförare i all ära, men när det gäller uttryck så finns det också en mottagare. Denna person kan förstås också vara kreatör och utförare.

Vi på Rockfoto Magasin skriver om mycket om den ena sidan. Men vi är naturligtvis också intresserade av upplevelsen av musik. Den har vi alla, och det är utan tvivel den som gör att vi alla dras till att skriva och läsa om musik, och försöka formulera vad musiken är för oss.

I en serie artiklar kallad ”Musikkonsumenten” belyser vi nu mottagandet av musiken.

Jessika Gedin är kulturjournalist, förläggare och radioprofil. Sedan 2012 är hon programledare för litteraturprogrammet Babel i SVT.

Och i vår första artikel under denna rubrik har vi storfrämmande i form av Jessika Gedin. Någon som verkligen är en stor mottagare av uttryck, och med en härlig förmåga att formulera det mottagandet.

Om du har lyssnat på musik hittills idag, vad har du lyssnat på, och vad tycker du om vad du hörde?

– Jag har snöat in på ett band som heter Pomplamoose. Jag lyssnar på deras coveralbum – Tribute to Famous People – på vägen till jobbet. Det är… vänlig musik skulle jag vilja säga. Handklappstrevnad, ni vet.

Vad var din första stora musikupplevelse?

– Jag botaniserade mycket i mina föräldrars skivsamling och i mina (äldre) syskons så det var en salig blandning av Trollflöjten, Ted Gärdestad och T-Rex. Men min första egna skiva – som jag köpte för egna pengar och sen lärde mig utantill på låtsastyska – var Nina Hagen Band. Jag tyckte den var fantastisk. Och tycker fortfarande. Men jag har haft många såna liksom uppenbarelser: Prince, Prefab Sprout, Smiths, A Tribe Called Quest – och sen när housemusiken kom var jag alldeles galen i det där symfoniska, skeva, sorgliga och dansbara.

[pullquote]Jag är ledsen att jag är så förutsägbar, men de där sorgligaste popränderna går ändå aldrig ur[/pullquote]Hur ser din relation till musiken ut idag?

– Jag är inte lika snobbig som jag var förut, men jag blir fortfarande besatt. Av antingen en låt eller en artist. Sen spelar jag mina senaste upptäckter på repeat i bilen tills alla vill kliva av.

Om dina vänner skulle välja en låt som de tycker beskriver något av dig, eller verkligen förknippar med dig av ett eller annat skäl, vad skulle de välja för låt?

– Jag tror att min bästis Fredrik skulle välja ”Walk Like a Panther” med All Seeing I. Mest för att jag alltid spelade den när jag DJ:ade, och uppfann en egen dans till. Men det får du fråga mina vänner om. Jag tror att jag har en mycket skev och självgod självbild.

Finns det någon i musiksammanhang som du skulle vilja ge en känga?

– Efter att ha lyssnat på Kaahs nya råkade jag säga: ”Meh… han låter ju precis som Anders Glenmark!” och nu kan jag inte sluta höra det där Glenmarkska. Jag önskar att jag hade låtit bli att märka det. (Men sprider nu epidemin vidare istället!)

Vad lyssnar du på för musik när du städar?

– Ida Maria – ”Queen of the World”,  Azealia Banks – ”212” och Adiam Dymott – ”Miss You”. Och så sjunger jag högt och blir supereffektiv och glad.

Om du skulle ge ett lyssningstips till hela mänskligheten vad skulle du tipsa om för musik?

– Hahaha. Svårt. Men jag svarar Billie Holliday just nu. Frågar du mig om fem minuter är det säkert nåt annat, men just nu känns hon om-du-måste-välja-en-viktigast.

Ifall du kunde väcka vilken musiker som helst ifrån de döda, och få se en spelning med vb ikväll, vem skulle du välja?

– Det skulle nog ändå vara Nick Drake. Jag är ledsen att jag är så förutsägbar, men de där sorgligaste popränderna går ändå aldrig ur.