En av de mest hånade konsertrecensionerna i svensk musikjournalistiks historia är den som GP publicerade efter Skinny Puppys livespelning i Göteborg år 1988. GP:s stackars utsände var dåligt insatt och trodde på fullt allvar att Skinny Puppy propagerade för alla de grymheter som fladdrade förbi under den performance art-liknande scenshowen – och gick fullständigt vettskrämd från konserten.Så här 25 år i efterhand är det lätt att göra sig lustig över den texten – men faktum är att Skinny Puppy kan vara jävligt otäcka. Att ta sig igenom kaskaderna av oljud, skrik och metalliska klanger på VIVIsect VI (1988) kan vara nog för att få den mest härdade black metal-konnässör att sova med nattlampan på. Lägg därtill att den kanadensiska industriakten alltid har använt sig av hårt präglad, skräckfilmsestetik och att de gärna uppehåller sig kring de grymheter för vilka människor utsätter djur, natur – och inte minst andra människor.
Genom åren har Skinny Puppy varit mer politiska än de flesta och väldigt tydliga i sina ställningstaganden – bland annat mot krig och för djurs rättigheter. Men de har aldrig viftat med plakat eller skanderat slagord. Metoden har istället varit att tvinga lyssnaren till eftertanke – genom att (med suggestiv musik och B-skräckfilmsestetik) visa hur sjuk världen kan vara. Genom att klippa ihop brutala avrättningsscener i den totalförbjudna videon till deras allra vackraste låt ”Worlock”. Genom att fylla en tyghund med köttfärs för att sprätta upp den inför publik på scenen (ett inslag som skrämde slag på i vart fall GP:s recensent).
Industrilegenderna upplöstes 1996 efter samplingvirtuosen Dwayne R Goettels tragiska bortgång. Nya Weapon är fjärde skivan sedan återföreningen som duo i början av 2000-talet. Under ursprungsperioden hann Skinny Puppy utveckla sin musik från rätt så ordinär EBM till stora komplexa, ljudbyggen med lager på lager av samplingar på industri-gnissliga kråkslott som Too Dark Park (1990) och Last Rights (1992). Årets Weapon är något av en återgång till soundet från tidiga skivor som Bites (1985) och Mind: The Perpetual Intercourse (1986).
På Weapon gör de egentligen ingenting som vi inte har hört dem göra förut – men det de gör är fortfarande oerhört effektfullt. Nivek Ogre behöver bara väsa hotfullt till de suggestiva industriklangerna i inledande ”Wornin'” för att jag ska påminnas om varför det i första hand är Skinny Puppy som jag återvänder till när jag känner behovet av gnisslig industrisynth med socialt patos – före Project Pitchfork, Hocico eller någon annan ur deras oräkneliga antal av svartklädda, undercut-friserade efterföljare. I låtar som ”Solvent” och ”Survivalisto” fortsätter de att balansera på gränsen mellan avgrundsmörkt, svårgenomträngligt kaos och vackra, sköra melodier. Det är en balansgång som de alltid har klarat.
Weapon är kanske inte så mycket en triumf som ett konstaterande att Skinny Puppy fortfarande har det. Gamle jycken kan än! Du kan lyssna på albumet här.
