Hur kul kan postrock egentligen vara år 2013? Svaret på den frågan lyder kort och gott: Scraps of Tape. När andra genreutövare ängsligt och stillastående växlar blicken mellan effektpedalerna och skorna i full koncentration på att göra lika utdragna crescendon som Explosions in the Sky, så är Scraps of Tape något helt annat. Det, ursprungligen Malmöbaserade, femmannabandet inleder spelningen med en rejäl rundgångsattack riktad rakt mot publiken. Sedan röjer de runt och slänger med sina instrument på ett för genren, väldigt otypiskt vis.När det kommer till energi och intensitet har Scraps of Tape betydligt mycket mer gemensamt med punken än med Sigur Rós. De har funnits sedan 2000-talets början och kallats både ”Sveriges mest underskattade band” och ”postrockens bäst bevarade hemlighet”. Nyligen släpptes EP:n Orka Allt som (likt senaste skivan Resident Flux) är ett bra exempel på hur de lyckas vara nytänkande utan att fjärma sig allt för mycket från postrockens grundidé med att växla hårda urladdningar med stillsamt gitarrplink. Titelspåret är en vacker, avskalad pianoballad fjärran från postrockstypisk svulst, med en fin, rak text om att vilja räcka till. När Johan Gustavsson sjunger den under kvällen, till en början endast uppbackad av bas och trummor, framstår den allt mer som något av det bästa de har gjort.
Nu är det inte tal om att Scraps of Tape skulle ha mjuknat med åren. Idag känns de snarare som ett mer mångfacetterat band. I en ny låt, som något kryptiskt presenteras med orden ”Alla Utom Jag Måste Dö”, riffar de maniskt och låter hårdare än någonsin. I mellansnacket påstår Johan Gustavsson att de planerar att spela in ett dubbelalbum med massor av stråkar. Förmodligen var det där ett skämt men jag är uppriktigt talat inte säker. Jag tvivlar dock inte för en sekund på att de hade lyckats även med det. För Scraps of Tape är inte ”bra för att vara svenska” – de är i fullständig världsklass!
Bilden är hämtad från vårt arkiv.
