Full fart framåt för Tiger Bell

Tiger Bells cheerleaderpunk är av längden ”blinka och du missar det”. En klar fördel när den femton meter långa kön utanför lokalen där de spelar en oktoberkväll av oförklarliga skäl står stilla från att bandet gått på scenen till att tio minuter återstår. För Tiger Bell är tio minuter precis lagom för att hinna med fyra låtar.

Farten i vilken de spelar är inte bara en källa till stolthet för bandet, den är också en aldrig sinande inspiration till oändliga skämt. På Club King Kong konstaterar sångerskan och gitarristen Lovisa Thurfjell från scenen att det ”inte var så snällt” av Tiger Bell att trycka en vinyl med två låtar på strax över en minut var på varje sida och efter sin egen spelning peppar Tiger Bell kvällens andra band, Mankind, genom att ropa ”Spela fortare!” från publiken.

När Rockfoto hälsar på i studion där de nu arbetar på sitt debutalbum är därför gitarristen Lisa Löfgrens svar på anmärkningen att det måste ha varit tidsödande att repa in tjugosju låtar till inspelningen väntad.

– De är ju bara två minuter långa, säger hon med en axelryckning.

Per Nordmark som styr över mixerbordet i källarstudion på Norrmalm i Stockholm, tror att Tiger Bells låtar blivit något längre sedan de började spela in, ”typ tre minuter”. Sedan släpper han en bomb.

– Neil Youngs nya platta börjar med en som är tjugosex minuter.

Det går ett sus av misstro genom det lilla rummet.

– Varför? frågar någon.

Hela Tiger Bells skiva väntas inte bli så lång, men det är heller inget de strävar efter. Som Tiger Bell ser det är en bra låt kort, snabb, minnesvärd och har ett tryck.

– Jag älskar när man efteråt tänker ”vad fan håller de på med?”, oavsett om det är bra eller dåligt, säger bandets basist Canan Rosén i stentrappan som leder ner till studion.

För två år sedan bjöd hon in sig själv till Lovisas, Lisas och trummisen Lotta Wennströms band Rewind efter att ha sett dem spela av en slump. Rewind hade ingen fast basist och Canan, som hade spelat gitarr respektive bas i banden Satirnine och Fare You Well i drygt tio år, fick fylla rollen. Med Canan i bilden lades dock det poprockiga Rewind snart ned till förmån för ett mer punkinfluerat sound under namnet Tiger Bell.

Tiger Bells debut produceras av Per Nordmark och Frans Hägglund, tidigare ljudtekniker åt bland annat Refused och Sahara Hotnights. Femton låtar ska spelas in i två omgångar under en tremånadersperiod, en lyx jämfört med för bara ett år sedan när Tiger Bell på egen hand gjorde sin andra demo.

– Då var det sju låtar på tjugotvå timmar. Spelade man fel fick man inte spela alls eftersom det inte fanns någon tid att ta om det. Då fick någon annan hoppa in istället.

När Rockfoto kommer på besök är bandet inne på andra arbetsveckan och Lovisa spelar in sång till ”Get ready to go”, emellanåt ofrivilligt ackompanjerad av dundrandet från det närbelägna Citybanebygget. Enligt rådande bandpolicy ska helst alla fyra medlemmar vara på plats i studion mellan tio på förmiddagen och sju på kvällen för att ge input och råd, men samma morgon uppstod en fnurra på tråden, som Lisa uttrycker det. Canan viftar bort händelsen.

– Lovisa sjöng något som jag tyckte lät som en musikhögskolestudent, lite för snyggt, men det tyckte inte hon. Men alltså det var inget storbråk. Ingen av oss är så envis att det skulle kunna bli något sådant.