Familjen: Babel, Malmö 13/10


Familjen har nu släppt tre album sen starten 2007, i tur och ordning Det snurrar i min skalle, Mänskligheten & Allt på rött. På Babel fick vi höra bara det bästa från alla dessa album och det är slående hur många riktigt starka låtar han spottat ur sig på så pass kort tid.

Istället för att Familjen går på scen på utsatt tid visas ”Dom kallar oss artister”-avsnittet med Familjen som ska sändas på SVT om någon månad. En perfekt men annorlunda uppvärmning för en spelning som kom att bli bättre än vad jag kunnat ana och hoppats på.

Folk strömmar sakta men säkert in i lokalen under förhandsvisningen och efter en halvtimme av Familjen på duk vill vi nu se honom live – Johan T Karlsson. Ett vitt fingeravtryck med ett stort svart F i mitten smyckar väggen uppe på scen. Fingeravtrycket får först sällskap av trummisen Per Nordmark och Familjens eviga kompanjon Andreas Tilliander. De börjar med den tunga ”It began in Hässleholm” och vi väntar nu bara på Familjen själv. Till sist uppenbaras han och vi, hans publik, applåderar högt.

Nästa låt är ”Väger ett andetag” från det senaste albumet. En låt som byggs upp sakta och starkt. Precis som denna spelning, tänker jag när allt är slut. Men inte än.

Det röda ljuset på scen dominerar och lokalen är nu full av folk som älskar Familjen. Babel som lokal är genial. Två balkonger och en ganska liten yta att stå på nere framför scen. På så vis blir allt väldigt intimt. När ”Vi va dom” sätter igång vaknar publiken på riktigt. Familjen smittar av sig när han börjar dansa med höfterna, slänger bort mikrofonstativet och snurrar med mikrofonen högt över huvudet.

Tonårsminnen slängs över en när ”Huvudet i sanden” fyller lokalen med sitt fantastiska sound och jag går ner från balkongen för att komma närmare scenen. Där framme blir det mer på riktigt och bröstet fylls med bas. Johan stampar och klappar på sitt bröst. Han ser verkligen ut att trivas på Babel och med sin publik.

Efter något ljudstrul med den första helt instrumentala låten säger Johan ”Fuck it, vi kör vidare”, vilket han gör med sin kärlekslåt ”När planeterna stannat” och han börjar ännu en gång dansa med stativet. Ljudstrulet minns vi inte längre. Och jag tror inte någon, speciellt inte Familjen själv, blir förvånad när det blir allsång på ”Det snurrar i min skalle”. Jag tittar runt omkring mig och på allas läppar ser jag ”Jaaaaaog gjorde upp en eld för daaaaej..”. Nu dansas och klappas det i takt som att ”..jorden går runt solen”.

Familjen ger oss 11 låtar. Sen är det slut. Även om ingen tror honom när han säger ”Detta är kvällens sista låt” så vill ingen, i alla fall inte jag, lita på honom. Det är för bra för att vara slut nu. Redan.

Men det tar slut där och då. En timme som försvann alldeles för fort. Det kan väl vara det enda negativa med den här aftonen på Babel. Att Familjen sprang av scenen lika fort som han sprang upp på den. Men det var en timme som jag kommer minnas med glädje. Och det är väl det viktigaste. Att man går hem med ett leende.