How To Dress Well har inget intresse av att vara retro

Efter att ha spelat i en rad mer eller mindre framgångsrika band sedan 16-års-åldern är det under namnet How To Dress Well som Brooklynfödde filosofiedoktoranden Tom Krell har hittat ett alldeles eget uttryck. På två skivor och ett stort antal mixtapes har han kombinerat sina sorgsna r’n’b-ballader sjungna i falsett med brusiga ambient/droneliknande ljudmattor – två världar som sannolikt aldrig mötts tidigare. Nu är han aktuell med andra skivan Total Loss och i slutet av oktober kommer han till Sverige. Rockfotos Anton Lindskog ringde upp en nyvaken Tom Krell.

Jag gillar verkligen din nya skiva! Själv tycker jag den känns mer direkt och lättillgänglig jämfört med föregångaren Love Remains. Håller du med om det?

– Nej det kan jag inte påstå. Jag har inte medvetet försökt bli mer lättillgänglig eller så och vill nog mena att även min nya Total Loss låter rätt ”konstig” jämfört med den mesta popmusik som görs. Däremot har jag försökt att bli tydligare med vad det är för känslor som jag vill förmedla.

Sorg är ett återkommande tema i dina låtar. Fungerar låtskrivandet som terapi för dig?

– Ja, definitivt. Men jag skriver inte bara om mig själv och utgår inte heller från mitt eget liv hela tiden. Det handlar mer om att få en generell förståelse för olika typer av starka upplevelser och att lära sig hantera dem känslomässigt.

I en tidigare intervju har du sagt att du gör stor skillnad mellan pop och experimentell musik. Vart vill du egentligen räkna How To Dress Well?

– Har jag verkligen sagt det? Ja, alltså vad jag menar är att när pop är som bäst så är den omedelbar och catchy med melodier som griper tag direkt. Sedan finns det å andra sidan musik som kräver mer av lyssnaren men som kan vara intensiv och påträngande på ett helt annat sätt, till exempel ambient eller noisemusik. Jag vill att min musik ska vara både och. Omedelbar och melodiös men krävande, känslomässig och intensiv på en och samma gång. Ett band jag känner visst släktskap med i det avseendet är Xiu Xiu som på ett liknande sätt blandar rak pop med svåra arrangemang.

Du fick till ett väldigt unikt sound redan på första skivan. Var det meningen att Love Remains skulle bli så rå och lo-fi?

– Ja det var helt avsiktligt. Att den spelades in med väldigt billig utrustning har faktiskt inte särskilt mycket med saken att göra. Låtarna lät mycket tydligare och ”vanligare” i demoversionerna innan jag la alla loopar och skruvade effekter på dem.

En väldigt uppenbar inspirationskälla bakom How To Dress Well är r’n’b från 90-talet fram till modern tid. Kan du berätta lite om ditt förhållande till den musiken?

– Det var nästan det enda jag lyssnade på när jag var liten. Jag upptäckte r’n’b, som så många andra barn, genom radion och D’Angelo blev snabbt väldigt viktig för mig. Det var han som lärde mig hur intressant den mänskliga rösten kan vara.