Blonde Redhead: Brooklyn Sweden (Debaser Medis), Stockholm 31/8

Blonde Redhead får äran att avsluta Brooklyn Swedens första dag. Den ambulerande tvådagarsfestivalen fyller Sveriges tre Debaser-klubbar – Slussen, Medis och Malmö – med artister som har en anknytning till Brooklyn. Ett koncept som kanske egentligen inte är så aktuellt längre, med tanke på att hela Williamsburg-hajpen känns något 00-tal. Hur som helst så är det en brokig skara band som utgör bokningarna, med fokus på relativt nya artister med endast en skiva eller två i bagaget.

På just denna punkt utgör trion Blonde Redhead något av ett undantag från de andra bokningarna. Det var redan år 1995 som Sonic Youths trumslagare Steve Shelley signade bandet på sin lilla etikett Smells Like Records och producerade deras första självbetitlade album. Diskografin består nu av åtta fullängdare, så när man ställer sig på Debaser Medis scen kan man välja och vraka bland låtmaterialet och därigenom överraska publiken på ett sätt som de andra artisterna på Brooklyn Sweden inte har möjlighet att göra.

Och publik har Blonde Redhead onekligen. Debaser Medis stora konsertsal är fylld till bredden med en kombination av trogna fans av de amerikansk indierockarna och nyfikna festivalbesökare. Jag har själv precis anlänt med en vän efter att ha bevittnat en något oturlig spelning med Au Revoir Simone på Debaser Slussen som kännetecknades av tekniska problem och dåligt ljud. Det visar sig snart att kontrasten mot den upplevelsen inte skulle kunna bli större.

Ljudutrustningen på Debaser Medis sköter sig lyckligtvis alldeles utmärkt och från den inledande “Dr. Strangeluv” blir det glasklart att alla år av turnerande har gjort Blonde Redhead till ett löjligt kompetent och samspelt band, precis som så många andra långvariga amerikanska akter inom samma genre. Sångerskan och gitarristen Kazu Makinos sång låter precis som på skiva, och hon har verkligen stämband som känns designade av en högre makt för att perfekt passa in bandets ljudbild.

Publiken jublar något förutsägbart av igenkänning direkt vid de första tonerna av “Falling Man”, en älskling bland världens indie-dj:s. Livevarianten av favoriten från 2004 års Misery is a Butterfly bjuder på ökad dynamik med en något noisigare brygga som får spelningens energi att lyfta några rejäla snäpp. Inte för att det egentligen var något fel med energinivån på Debaser Medis innan det; när jag under konserten vänder mig om har min blick undantagslöst mötts av en lojalt lyhörd och entusiastisk publikskara. Några låtar senare drar det trummaskinsliknande beatet till “23” igång, och det blir ganska svårt att motstå frestelsen att stådansa. Den låten blir spelningens höjdpunkt.

Nackdelen med att ha ett stort utbud av låtar att välja på är givetvis att man som publik inte alltid får sina inre önskningar uppfyllda. Jag hade verkligen velat höra “Pink Love” och några andra av mina personliga favoriter ur bandets låtkista. Men man kan som bekant aldrig få allt här i världen.

Det här är ett band som aldrig har varit rädda för att referera till sina hjältar inom New York-scenen och till viss del har Blonde Redhead alltid varit mer kuratorer av god smak än genuint nyskapande. Det är antagligen just därför som det här inte var en spelning som bjöd på några livsförändrande ögonblick eller magiska stunder av total extas, det imponerande utförandet till trots. Men som en oskuld vad gäller Blonde Redhead-spelningar gläds jag av att trions New York-doftande smältdegel av drivande trummor, vackra ljudmattor och trallvänliga melodier övertygar minst lika bra på scen som på skiva.