Roskildefestivalen: torsdag


Roskildefestivalen började på riktigt igår. Men många har varit på campingen sedan i söndags – umgåtts, lyssnat på ett och annat band (det finns ett speciellt ”warm up”-program) och sannolikt druckit ett antal öl. För oss som ankom sent, vilket i detta fall innebär 3-4 timmar innan första band ger det känslan av att vara sist på plats av alla. Festivalen är mer eller mindre slutsåld, och det var otroligt mycket folk överallt redan tidigt. Något som naturligtvis gynnar de relativt okända band som placerats tidigt i spelschemat.

Nytt för i år är att en ny scen, Apollo, introducerats. Det ovanliga är att den är placerad på campingområdet (utanför västra entren). Den ser ut som en förvuxen pumpa och kommer under festivaldagarna att huvudsakligen bjuda på elektronisk musik. Och det var här som Araabmuzik inledde festivalens ordinarie program igår eftermiddag. Araabmuzik är artistnamn för producenten Abraham Orellana. På skiva är det tämligen lågmält och atmosfäriskt, men live är det betydligt fler BPM, lite mer anarkistiska breaks och trots eftermiddag var det många händer i luften och fullt ös. Kanske lite mer konventionellt än den ”hiphop utan mc” han gör på skiva. Men en fin start på festivalen.

Nästa band jag såg var ett argentinskt gäng med den ovanliga sättningen fyra violiner, en cello, fyra dragspel (minivarianten), ett piano, ståbas och en sångare som fick mig att tänka på John Belushi. Orquesta Tipica Fernandez Fierro spelar rå, svettig tango som i kraft och attityd ibland närmar sig hårdrock. Ibland lät det i stället som de spelade bortglömda mästerverk från stumfilmstiden. En mycket mäktig spelning som gjorde att det spontandansades tango både här och där nedanför scenen.

The Shins spelade på näst största scenen Arena. Och drog mycket folk. Och visade att det inte räcker med bra poplåtar när man spelar på en stor festivalscen. The Shins har klara problem med sin utstrålning och även om låtar som ”Port Of Morrow” (”my favourite to play enligt sångaren James Mercer) och gamla ”New Slang” är lysande popmusik, blev det aldrig mer än korta stunder av hetta.

Brittiska Clock Opera var däremot en positiv notering. Bra pop och snygga arrangemang som gav klara arenavibbar. Skulle gärna sett lite mer attack och variation, nu blev det lite enahanda mot slutet.

Sen var det dags för The Cure. Jag stannade kvar i två timmar, men då höll de fortfarande på. Jag har ju aldrig varit helt nere med dem, tycker mer att det är ett band som skrivit en massa bra poplåtar än ett band som verkligen betytt något för mig. Och borde därför nöja mig med att ge bandet kredd för sina maratonspelningar med hits som ingen Cure-fan kan invända mot. Och bra lät det. Men för en som inte är dedikerad blir det i mastigaste laget, även om Robert Smith är på solskenshumör och säger ”tack” (med svenskt uttal) mellan var och varannan låt. Men vår skribent Anton Lindskog har en helt annan relation till bandet och därför bad jag honom om en kommentar.

– Jag är jättenöjd. Det som gör att jag inte skulle sätta maxbetyg är egentligen bara att det är en ren nostalgispelning. Mer så än när jag såg dem i Köpenhamn för fyra år sedan, då de spelade lite mer obskyra grejer. Men som nostalgispelning var det så bra det kan bli.

Håller du med om att det brister i variationen, att det bara är låt efter låt efter låt?
– Nej, jag tycker det fanns ett tydligt upplägg. En genomtänkt öppning följt av många ”glada” låtar och sedan ett parti med långsammare grejer. Mot slutet var det kanske mer låt efter låt.

Vilket var höjdpunkten?
– De gjorde en annorlunda version av ”Just One Kiss” som var väldigt bra. Och öppningen med ”Open” tyckte jag var riktigt snygg. Och att de spelade ”Trust”.

Hur länge höll de på?
– Tre hela timmar. De kom in för extranummer fyra gånger.

Band som spelar tre timmar är utan tvekan värda ovationer. En annan som är det är Janelle Monae, som var den primära anledningen att jag inte såg den sista timmen med The Cure. Janelle hade precis som förra året ett femtonmannaband med blåsare, stråkar och dansare. Redan då var hon bra, igår var hon inget annat än fenomenal. Hon hade justerat sitt framträdande på precis rätt ställen, bytt ut några anonyma nummer mot en snygg cover på Prince ”Take Me With U” och någon ny låt (”Electric Lady”) som lät lovande minst sagt. Och hon har växt som artist med flera meter, men helt utan att förlora charm – snarare tvärtom.

Sist ut var Apparatjik med en mycket märklig, för kvällen specialgjord show (det var nämligen minst lika mycket konstinstallation och teater som konsert) på stora scenen. Första halvtimmen spelade bandet, klädda i bisarra kroppsbyggardräkter och foliekalsonger, ett väldigt svajigt set med poplåtar som gav vissa Pet Shop Boys-vibbar. Kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte. Men plötsligt försvann bandet från scenen och en DJ med gasmask började köra ett hårt elektroset från en tribun mitt ute i publiken, uppbackad av märkliga varelser, som hämtade från en fantasy-roman, som klättrade runt i publiken. Det låter kanske märkligt, men det är inget mot vad det verkligen var att se det. Sista halvtimmen var bandet tillbaka på scenen, DJ-n var fortfarande kvar och tillsammans avslutade de spelningen i rocktappning med bland annat ”Tell The Babes” och ”Blastlocket”, två av de mer framträdande låtarna från nya plattan. Apparatjik genomförde en av de mest ambitiösa ”spelningar” man kan tänka sig. Visuellt blev det en mycket stor upplevelse, musikaliskt som sagt lite upp och ner, men när det var bra var det faktiskt ganska vasst.