Hultsfredsfestivalen 2012: dag 2

Kasabian röjer på största scenen, och publiken skapar moshpits. Det brittiska rockbandet hamnar dock lite i skuggan av peppen inför fotbollsmatchen. Sverige mot England. ”Om Sverige inte vinner den här så är vi körda”, förklarar en vän för mig. Okej, tänker jag, och ser hur de människor jag känner som finkänsliga poppare förvandlas till fotbollshuliganer. Människor skanderar ramsor – ”vi är svenska fans allihopa!” – och bär matchtröjor. En snubbe är utklädd till Pippi Långstrump. När matchen börjar kan man inte höra kommentatorerna för allt vrålande. Samma vän som förut ger mig ett tips: ”hemligheten är att bara bröla”.

Ovan som jag är vid supportersammanhang blir jag skärrad, och lämnar den blågula folkmassan för Bear in Heaven. De har inte lyckats fylla upp teaterladan. Dock är det en snubbe med matchtröja där, och jag undrar om han tagit fel på tiden. Brooklynbandets mörka dansmusik förmår inte riktigt att flytta fokus från nationens fotbollsprestationer. Jag tycker synd om Bear in Heaven; de har den mest otacksamma speltiden på hela festivalen.

När England gör första målet är det många som droppar av. Folk börjar köa till The Cardigans, dränker sina sorger i öl eller uppsöker andra spelningar. När matchen slutar med förlust för Sverige är det enormt många som går direkt till Cardigans scen. Förmodligen önskar de att de kunde ”erase and rewind”.

Det är alltid svårt att ha en åsikt om återföreningskonserter när man inte sett bandet innan. Vad ska man jämföra med? Ptja. En bra spelning är en bra spelning är en bra spelning. Cardigans framför Gran Turismo med stil och elegans. Deras framträdande är tajt, stabilt och kompetent. Moto Boy är med och spelar gitarr och Nina Persson (bilden) är svår att inte bli kär i. Rösten! Kroppsspråket! Hennes enda mellansnack lyder: ”Jag har lovat att inte berätta några skämt, det är därför jag inte säger någonting”. Och så sveper hon lite med sin cape.

När båda hitsen från 1998-albumet har spelats är det naturligtvis ett gäng som går. Men det får de ångra, för när de spelat Gran Turismo’s sista låt blir det extranummer i form av nyare hits. ”For What It’s Worth”, ”You’re the Storm”, ”I Need Some Fine Wine and You, You Need to be Nicer” och ”Communication”. Folk vajar med tändare i luften under den sista låten och det är så fint att jag dör lite.

Så är det dags för det många av oss väntat på, och jag är nervös för att det inte ska vara bra. Jag är extremt osugen på fler besvikelser. Oron visar sig dock vara obefogad. The Cure låter så bra att man skulle kunna tro att de kör playback. Fansen står och njuter. Många cigaretter glöder i den andäktiga folkmassan, som stjärnor på en himmel.

Och konserten är precis vad man kan vänta sig av ett band med en så gedigen låtkatalog. Setlisten innehåller inte en enda mellanlåt, trots att de håller på i två och en halv timme. Den enda avvikelsen från perfektionen är när ljudet sviker och bandet spelar men ingen hör. Det återkommer dock raskt. Dessutom saknar jag mellansnack. Robert Smiths enstaka ”tack” känns lite futtiga, även om de är bättre än tjatet om hur snygga svenskar är som många yngre band gärna hemfaller åt.

Medan The Cure sprider magi går solen upp, och publiken ger vika för tröttheten en efter en. Det största bortfallet skedde dock redan efter ”Friday I’m in Love”. Hur bra konserten än är så är det kallt ute och sent på natten. När de avslutar med ”Boys don’t cry” är klockan närmare halv fyra. God morgon.