Stjärnskott: VED

Genom att kombinera krautrock och dansrytmer med bouzouki-musik och samplingar ur sin stora samling upphittade loppiskassetter, gör Mattias Nihlén med sitt band VED, den kanske mest egensinniga och framåtblickande popmusiken i Malmö just nu. 16:e maj släpps den självbetitlade, första CD:n på Adrian Recordings. I promotionstexten till skivan nämns hur stadsdelen Möllevången med sin kulturella mångfald och sitt rika nattliv, har präglat musiken. Och det är just på Möllevångstorget som Rockfotos Anton Lindskog träffar bandets låtskrivare och frontfigur…

Mattias, som jobbar inom vården vid sidan av sitt musikskapande, har lyckats byta bort ett av sina kvällspass och ska gå och se det legendariska, svenska progg-bandet Träd, Gräs Och Stenar spela på Babel. Först hinner han slå sig ner och svara på Rockfotos frågor över en öl.

Jag kom själv först i kontakt med VEDs musik när jag såg er som förband till det gamla krautbandet Neu! på KB för två år sedan. Själv hade jag inte valt att kategorisera VED som krautrock – men jag tycker det finns en del gemensamma beröringspunkter.

–  Ja, krautrock är ett diffust begrepp som rymmer väldigt mycket. Man kan hitta allt från jätteabstrakt, svårlyssnad musik till tidiga Scorpions-låtar på tyska krautsamlingar. Men om man syftar på den monotona, tidiga 70-tals-stilen som exempelvis Neu! stod för så håller jag helt klart med om att VED har vissa likheter. Men den typen av krautrock tror jag faktiskt att väldigt många som sysslar med musik har lyssnat på.

VED var ju länge ditt soloprojekt. När blev VED ett band?

– Jag har svårt att minnas exakt men jag har för mig att vi gjorde de första spelningarna som fullständigt band i början av 2010.

När började du själv göra musik under namnet VED?

– I början gjorde jag väldigt lugn, lite drone-liknande musik baserad på samplade ljud och min gitarr. Jag tror det var 2003 jag började.

Du har nämnt att kassettband du hittar på loppis – framför allt blandband som främmande människor har lämnat ifrån sig – är en viktig inspirationskälla. När började du egentligen intressera dig för att samla på okända människors gamla kassettband?

– Jag är först och främst fascinerad av kassettbandet som format då det är väldigt nostalgiskt för mig. Det här med att gå till loppis och samla på kassetter startade när en kompis till Adam (som nu spelar i VED) bodde hemma hos mig tillfälligt under en period. Han är en väldigt intressant och inspirerande person. En dag frågade jag honom vad han ville göra och då tyckte han att vi skulle gå till en loppmarknad och leta efter gamla kassetter.

Det måste ju bli väldigt stora mängder kassettband för dig att gå igenom…

– Nej, faktiskt inte så mycket som man skulle kunna tro. Många loppmarknader sorterar bort de allra konstigaste grejerna – hemgjorda kassetter där någon till exempel kan ha spelat in ett kristet radioprogram från 70-talet – och det är konstigheterna som jag är ute efter.

På vilket sätt använder du kassettbanden i ditt musikskapande? Är det för samplingar eller är de bara en ”inspirationskälla”?

– Jag samplar en del – till exempel brus eller något ljud som jag fastnar för – men jag samplar aldrig musik för det har ju redan gjorts så mycket. Folk höll på med det hela 90-talet. För mig är också överraskningsmomentet väldigt inspirerande. Att lyssna och verkligen bli totalt överraskad av vad man får höra – det händer ju annars inte särskilt ofta.