Foto: Björn Bergenheim/ROCKFOTO
Den svenska björnstammen skrev förra årets största hit och lyckades samtidigt förvirra en hel nation. Rockfoto träffar halva bandet för att ta reda ut knarkrykten, vad de egentligen tycker om sin hitlåt och hur en insikt om graffiti påverkat deras spelningar.
Åke Olofsson, Klas Isaksson och Petter Frisendahl, tre sjundedelar av Den svenska björnstammen, är överens om att bandets texter ofta handlar om förvirring. Detsamma kan sägas om bandets recensioner och diskussioner på fanforum. Förra årets hitlåt ”Vart jag mig i världen vänder”, som parafraserar bönen ”Gud som haver barnen kär”, har tolkats som både blasfemi och religiös propaganda av fans medan musikkritiker beskrivit bandets spelningar som obegripliga och märkliga. Förvirringen avtog inte efter att Norrköpingskollektivet släppte sitt debutalbum, Ett fel närmare rätt, och medföljande film i februari. I vissa recensioner var de olyssningsbara, i andra träffsäkert experimentella och när de tidigare i år mottog två P3 Guld-priser hann inte många minuter av tacktalet direktsändas innan cybervärlden började diskutera om de var ”påtända eller bara jävligt mysko”.
Åke, Klas och Petter suckar djupt. För dem har allting en mycket mer logisk förklaring.
– Vi blir ganska känslosamma, då kanske man uppfattas som påtänd, säger Petter.
– Vi var så nervösa att benen darrade, vi är inga talare direkt, förklarar Åke.
”Alla har vetorätt på allt”
Ett av P3-priserna fick bandet för den flerfaldigt platinacertifierade Vart jag mig i världen vänder, en låt som de enligt internetrykten inte vill förknippas med.
Petter: Vi har läst det där, att det skulle vara någon kompis till oss som sagt det, och försökt komma på vem den här personen är och vem det är som inte vill förknippas med låten.
Åke: Det är ett totalt påhitt hur som helst. Jag förknippas väldigt gärna med den.
Vad skulle ha hänt om någon av er faktiskt inte gillat den?
Åke: Vi röstar ju om allting, huvudsaken är att alla gillar det vi gör. Alla i bandet har vetorätt på allt.
Vilken är er egen favoritlåt?
Åke: Det är nog Vart jag mig i världen vänder. Ett fel närmare rätt är vidrig att spela på sina ställen. När man är i Åre klockan 01.00 då vill ingen höra en lugn låt, men när den blir bra då tycker jag att den är bäst.
Vad händer om en låt verkligen inte passar stämningen?
Petter: Vi kör på ändå
Åke: Tyvärr alltså.
Petter: Vi är inte så pass bra musiker att vi kan hålla på och ändra.
Åke: Vi är lite på toppen av vår förmåga hela tiden.
Ett rykte som förföljer er över hela youtube är att ni är höga när ni gör era videos, är ni det?
Åke: Nej, det är vi inte. Det kan lätt bli så konstlat och obehagligt med videos, inte minst när man tvingas se på det själv. Vi försöker komma runt det genom att bara filma under en dag när det är bra stämning och sen klippa ihop det. Det blir oftast bäst när det känns spontant. Just nu filmar jag min katt och gör filmmusik till det. Det ska förstärka hans språk. Det blir jävligt sorgligt ibland.
× × ×
Foto: Björn Bergenheim/ROCKFOTO
× × ×
Har alla andra vetorätt på det också?
Åke: Ja, man vill inte riskera att göra folk ledsna.
Klas: Om man tror att någon kommer att bli ledsen får man fråga först, men vi gör mindre såna grejer nu. Man har lärt sig att det inte finns någon anledning till det.
Åke: Jag förstod någon gång att folk blev ledsna om man målar graffiti, förut tänkte jag att de bara blev sura. Då blev det plötsligt lite mindre attraktivt att göra det, så därför har vi blivit ett jävligt fegt band. Det får man se upp med.
”Vi har idéer som faller utanför normen”
Klas: Mycket av sånt som irriterar folk, handlar inte så mycket om att det irriterar folk som att det irriterar svenskar. När jag var på Kuba träffade jag en av Kubas fyra och en halv graffitimålare. Vi hade druckit ganska mycket rom och han sade ”dra en tag här” så gjorde jag en ganska stor tag, jag fick feeling. Dagen efter ville grannarna att jag skulle måla deras väggar också. Där tror jag att Norrköping har format en ganska mycket. Gör man något i Norrköping så vet alla om det inom 24 timmar.
Åke: Speciellt om man jobbar på kommunen. Men det handlar inte bara om graffiti heller. Man kan spela in en flummig video, så går det plötsligt jättemycket rykten om att man är hög hela tiden. När vi släppte filmen skrev SVT ”P.S. Det är inte tufft att röka cigaretter eller inta andra droger” och då hade vi klippt bort alla som röker för att vi visste att en massa yngre folk skulle se den och det är inte skitsoft att vi röker cigg hela tiden. Det kan man tycka är lite fegt ibland, när man ligger där och ska sova, men ibland tycker man att det är vackert.
Petter: Egentligen är det inte så farligt att stå och röka en cigg på film, men det är så jävla lätt att inte göra det.
Klas: Jag tror inte att vi är såna provokatörer innerst inne. Vi kanske bara har idéer som faller utanför normen, men vi har inget behov av att provocera folk.
Åke: Vi provocerar folk med det vi gör nu. Vi har fått höra allt möjligt. Jag tror att folk är provocerade för att vi inte är så bra tekniskt, men det är viktigt att man vågar testa nya grejer. Om man spelar på stora scenen på en stor festival då har man chansen att ta hela gaget, växla det till tjugolappar och kasta ut det i publiken.
Petter: Vi skulle själva springa ut i publiken och försöka fånga upp dem.
Klas: Vi hinner inte göra såna grejer längre. Jag skulle nog hellre ligga kvar i sängen en halvtimme extra och läsa tidningen.
Åke: Det där kan störa mig något fruktansvärt, att man är så lat ibland!
Klas: Men jag har ju inte gjort det på ett halvår!
Åke: Just D hade en kräftskiva på scenen en gång. Det tycker jag var schysst. Alla hade redan sett dem stå rakt upp och ned med en mick.
Klas: För vår del handlar det nog om att vi har gjort den grejen nästan varje gig. Jag var sjukt nyfiken på hur det skulle vara att stå med instrument och spela låtar istället.
Har ni någonsin gjort något där ni kände att ni tog det för långt?
Klas: En gång ville Ambjörn gå upp på scenen och sjunga en Britney Spears-låt på svenska. Två tjejkompisar till oss tjatade om att få stå topless och hälla champagne i publiken samtidigt. Vi tyckte att det var så jobbigt att ingen vågade säga ifrån.
Åke: Då var jag så orolig, men efteråt tänkte jag ”ja det ska man väl få göra”. Det här med att bryta förbud drev oss väldigt mycket i början. Väldigt barnsligt, väldigt barnsligt.
Petter: Det var på den tiden när vi inte sade nej till någonting. När vi tänkte ”den här tavlan är ju fin, den hänger vi upp” eller staplade tjock-TV på scenen bara för att någon ville göra det.
Använder ni er vetorätt och säger nej till varandra någon gång?
Åke: Nej, man har inte hjärta att göra det, det vore ju skittaskigt.
