There He Goes Again

Rundgången från det larmande slutet på ”Looking Glass” tonar ut. Hela bandet med sångaren och låtskrivaren Lee Mavers längst fram sitter och ler när de lyssnar på det som nyss har spelats in. Producenten Mike Hedges ser också nöjd ut, äntligen har de fått ihop det som bandet har letat efter i flera år. Med inspelningsutrustning och mixerbord från 1967 års upplaga av Abbey Road har The La’s äntligen efter flera års försök lyckats spela in det som skulle bli deras debutalbum. Om bara inte Lee Mavers själv hade kommit i vägen.

Efter att ha lyssnat igenom den sista tagningen begav sig bandet och producenten ned på den lokala puben i Devon for att fira att skivan äntligen, efter fem försök med ett otal olika producenter och bandmedlemmar var klar. Mike Hedges själv insåg att det var veckor av mastring och mixning kvar men kunde ändå andas ut och känna att han äntligen hade rott det i hamn, något som legendariska producenter som John Leckie och John Porter hade misslyckats med. Plötsligt kände han en klapp på axeln av Mavers som frågade efter nycklarna till studion. Hedges gav Mavers nycklarna och såg den pojkaktige mannen med rågblond Beatles-frisyr försvinna ut från puben. Morgonen efter klev bandet in i studion där de möttes av Mavers som berättade att han hade blivit tvungen att förstöra inspelningarna. Anledningen var att jorden hade hunnit rotera och att inspelningarna nu inte kunde ha en ren klang och resonans.

Det finns många historier om Lee Mavers galenskaper, minst lika många som det finns inspelade versioner av deras första och hittills enda skiva. Rykten om hur Lee Mavers har strött damm från 60-talet på instrument och mixerbord, hur han har sagt åt producenten att få ett gitarrljud som låter som det träd gitarren är gjord av, hur han har skrivit ”There She Goes” om sitt eget heroinberoende. Huruvida alla är sanna eller inte är en annan fråga som väl i ärlighetens namn också är fullständigt ointressant. För The La’s är ett av få band där myten lever upp till musiken och vice versa.

Problemet var bara att ingen inspelning kom i närheten av det sound som Mavers hade i sitt huvud. Efter att Mike Hedges inspelningar med bandet förstörts eller förlagts beroende på vem man lyssnar på så gjorde man flera försök att spela in albumet där det sista, tillsammans med producenten Steve Lillywhite, blev det som kom att bli den slutgiltiga versionen av The La’s självbetitlade debutalbum. Direkt efter att albumet släpptes sågade Mavers skivan och bad folk att inte bry sig om att köpa den. Varje intervju var egentligen långa sågningar av skivan och dess producent. För lyssnaren framstår detta som fullkomligt obegripligt, förutom megahiten ”There She Goes” består skivan av fler perfekta popsånger i samma ven som The Beatles och The Kinks klassiker tillsammans med rytmer och ursinnig råhet hämtad från Captain Beefhart, tidiga Stones och Bo Diddley. The La’s släppte en perfekt britpop-skiva fyra år innan vågen ens hade börjat.

Åren har gått och det av Mavers hatade albumet är fortfarande den enda fullängdaren han har gett ifrån sig med undantag av deluxeversioner och liveversioner av albumet (där BBC In Session för övrigt är fullkomligt lysande). Förutom gryniga hemmainspelningar från kök och några ströturnéer med olika musiker varje gång har Mavers inte gjort något väsen av sig förutom att då och då berätta hur värdelös all modern musik som görs är i något brittiskt musikmagasin.

När jag för några veckor sedan såg att han skulle spela med fullt band i New York där den här texten skrivs ifrån så kunde jag inte tro att det var sant. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag hade inte hört något om Mavers på ett bra tag förutom i en intervju där han berättar om hur han stämmer sin gitarr enligt Fibonacci-principen då nuvarande konsertpitch kom till på grund av rekommendation från Joseph Goebbels. Ni förstår. Det kanske inte blir några nya låtar. Det kanske blir samma minst sagt skrangliga spelningar som bandet genomförde för några år sedan med över 20 år gamla låtar. Det enda som ar säkert är att även om inte Mavers når ljudet som han hör i sitt huvud så kommer han aldrig sluta överraska.