Nisennenmondai: Strand, Stockholm 1/12

Om du inte har haft äran att få se denna japanska trio kan jag tyvärr inte göra något annat än att beklaga. Lyckligtvis ligger det instrumentala bandet inte på latsidan när det gäller att ge sig ut på vägen i turnébussen, så du har egentligen mest dig själv att skylla på om du skulle gå i graven utan att ha fått uppleva en av Nisennenmondais energiska, men ändå svalt coola och distanserade, spelningar.

Ett tecken på en artists genuint personliga originalitet är alltid att alla försök att stämpla dess verk med en tydlig etikett endast känns patetiskt. Att genrebestämma Nisennenmondai är meningslöst; kategorierna rinner av dem som någonsin vatten från en gås. Vi skulle kunna kalla dem för punkigt uppspeedad krautrock eller bara för högtempo-postrock, men med handen på hjärtan räcker ju inte dessa beskrivningar ens som en inledning.

Bandet har dock onekligen något av en gimmick. När jag ser Nisennenmondai spela live på Strand i Stockholm står nämligen alla i publiken och fokuserar till hundra procent på exakt samma punkt – bandets trummis Sayaka Himeno. Inget ont om damerna som bjuder oss på elbas och gitarr, men det är väldigt uppenbart vem stjärnan i den här nutida rockorkestern är. Himeno kan växla från det mest precist monotona krautbeatet som du någonsin har hört till det perfekta dance/electrosvänget till vansinnig frijazznoise på en sekund. Hon driver alla Nisennenmondais låtar och hon är helt outbytbar.

Men det är nu viktigt att poängtera att människor som säger något så banalt som att Himeno är “en djävligt tight trummis” borde straffas med hård och omänsklig tortyr, för det relevanta hos Nisennenmondai är inte det imponerande musikaliska hantverket utan deras klockrena och självsäkra vision av vilken typ av musik som de älskar och vill spela.

För det som får mig att verkligen gå i gång på Nisennenmondai är just deras uppenbara passion för vad de sysslar med och jag kan givetvis säga detsamma för vilken av mina favoritskapare av kultur som helst, oavsett konstform. Den här japanska trion har jag endast sett live två gånger, men de är verkligen på god väg att rista sig i mitt hjärta som en dessa kungligheter inom mitt personliga (och tyvärr så elitistiska) sällskap av konstnärer som jag inte kan tänka mig att leva utan.

Jag hör fortfarande Nisennenmondais musik i mitt huvud. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.