Steve Earle: KB, Malmö 19/10


Att Steve Earle, efter åtskilliga Malmöbesök under de senaste 15 åren, byggt upp en trogen publik är tydligt. Trots ett väl tilltaget biljettpris är KB nästan fullbelagt denna onsdagskväll. Och hans popularitet är inte svår att förstå. Han har visat att han hanterar såväl akustiska som elektriska sammanhang med briljans och inte minst finns det få som matchar hans samhällsmedvetna och samtidigt underhållande mellansnack.

Steve Earle har alltid varit frispråkig, och i ett konservativt USA därför per automatik kontroversiell. I början av sin karriär, när Steve Earle i Nashville ansågs vara ett av de stora löftena inom countryn, hade han fräckheten att spela in en skiva (Copperhead Road) som var betydligt mer rock`n´roll än den mer renodlade countryn på debutplattan Guitar Town. Countrytalibanerna i Nashville ansåg honom därför mer eller mindre vara en förrädare. Men Steve Earle stod på sig och vägrade vara till lags. På en liveinspelning introducerar han Rolling Stones-covern ”Dead Flowers” med att göra upp denna konflikt med orden ”There’s been a lot of talk about my music – whether it’s country or it’s rock`n´roll. Basically, I couldn’t care less. There’s two kinds of music. There’s good music and there’s bad music. And this is a perfectly good British hillbilly song”. Det går inte att ogilla en sådan man. Förutsatt att man inte är konservativ amerikan.

Steve Earle säger nästan alltid bra saker, vare sig det handlar om dödsstraff (han är aktiv och högljudd motståndare), inkompetenta politiker som kör hans land i botten eller bara anekdoter från hans liv som artist. Och även om spelningen varar i tre timmar (inklusive paus) och innehåller ett 30-tal låtar från hela karriären, så är det de (denna kväll alldeles för få) gånger han håller kärnfulla mellansnack som jag lyssnar med allra störst intresse.

Musikaliskt antar kompbandet The Dukes (& Duchesses) initialt ett mer lågmält anslag än några av de tidigare gångerna jag sett honom. Violin och bakgrundsång får mer utrymme och vi får också vackra utsvävningar i keltisk tradition. I inledningen spelas ganska många spår från årets släpp I’ll never get out of this world alive och innan pausen får också frugan (hans sjätte – och en av dessa har han varit gift med två gånger) Allison Moorer sjunga några låtar, bl.a. Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come”, vilka låter lysande och är några av spelningens höjdpunkter.

Allra bäst blir det dock i början av andra set, då lågmälda låtar i moll som historien om den vidrige krigsgeneralen ”Ben McCullogh” och titelspåret från hans bluegrassalbum ”The Mountain” skapar tät, gåshudsframkallande stämning. Det blandas friskt med låtar från hela karriären och inte alltid de mest givna valen. Mot slutet väljer han tyvärr att överge det finstämda och avsluta brötigt och föga spännande med bl.a. ”The Revolution Starts Now” (vars politiska budskap helt försvinner i manglingen) och ”The Unrepentant”. Att han smög in en cover på Springsteens ”State Trooper” förlåter en aning.

Sammantaget en bra, stundtals mycket bra, afton men lite för lång och med en helt onödig paus där stämningen som så fint byggts upp helt försvann och sedan var tvungen att väckas på nytt.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 16 oktober.