En av Malmöfestivalens allra mest emotsedda akter var helt klart CocoRosie. Rockfotos reporter Camila Díaz träffade de bägge systrarna efter spelningen på Posthusplatsen.
Systrarna Casady i CocoRosie växte upp tillsammans, men tappade kontakten när Sierra flyttade till Paris i jakt på sitt stora operagenombrott. Fem år senare reste Bianca jorden runt i jakt på något nytt och hittade till Sierras dörr i Montmartre. Deras första album La maison de mon rêve spelades in i Sierras badrum och cirkulerade främst bland vänner innan det fann sin väg till ett skivbolag som jagade rätt på systrarna Casady för att få lov att släppa deras debutalbum. Det har gått sju år sedan dess.
Jag träffar CocoRosie i ett inrett tält bakom Posthusplatsens stora scen. De har precis avslutat sin konsert framför en entusiastisk men vindpinad publik. De uppställda palmerna vid sidan av scenen vaggade i takt med musiken – som beskrivits som ”freak folk” eller en ”surrealistisk mix av folkmusik, opera och rap”. Det är mycket oljud i bakgrunden och Bianca lutar sig fram mot mig för att höra vad jag säger och hennes paljetter i ansiktet klirrar medan Sierra, i solglasögon, lutar sig bakåt i soffan.
Hela vägen till formandet av bandet CocoRosie känns för mig lite vindlande. Ni tappade kontakten med varandra som barn och sen möttes ni upp i Paris igen där ni spelade in er första skiva i Sierras badrum. Nu spelar ni tillsammans, men vad ville ni bli när ni var små?
Bianca: – Jag trodde att jag skulle bli fotograf för National Geographic, det kanske inte är något jättevanligt drömyrke.
Vad föreställde du dig, Sierra?
Sierra: – Jag föreställde mig aldrig nånting. Jag jobbade på rösten på ett väldigt personligt sätt. Jag tänkte aldrig att jag skulle jobba tillsammans med någon annan, och nu jobbar jag alltid bara med Bianca.
Är ni förvånade över hur allt blev?
Sierra: – Varje dag är en överraskning.
Pratade ni någonsin om vilken sorts musik ni ville göra tillsammans, eller var det mer en process?
Bianca: – Vi pratade aldrig om genrer eller så, men det som var roligt att vi jobbade åt ungefär samma håll, typ southern blues/gospel-aktig musik. Det var otroligt random, för det var inget vi hade i vår miljö som barn. Jag närmade mig det från litteraturhållet, genom poesi, och Sierra sjöng i den musikstilen. Det var exotiskt för oss båda.
Sierra: – De texter som vi skrev, orden och harmonierna vi hittade, blev som en fortsatt guide till hur vi skulle skapa vår musik, det blev som en karta. Jag och Bianca har olika sätt att hitta till musiken vi skriver. Om Bianca säger ett ord så säger jag nästa och vi sätter slumpmässiga ord bredvid varandra. Det hela handlar om hur vi harmoniserar tillsammans.
Bianca: – Jag tror inte att all vår kreativitet är en lek, utan det är snarare så att vi har väldigt mycket fantasifull kraft. Så vi använder lekarna för att hitta nya mystiska ställen. Nästan så att vi sätter ögonbindlar på varandra och ser vad vi hittar.
