Den progressiva musikrörelsens flaggskepp brukar Hoola Bandoola Band kallas. Under sin korta karriär 1971-76 var det Hoola som mer än några andra lyckades få proggen accepterad utanför vänsterkretsarna. Man lyckades med det för att man musikaliskt var förhållandevis drivna, musiken var lätt att ta till sig – det är inte svårt att se att flera av medlemmarna älskade The Band och Crosby, Stills & Nash – och inte minst för att man politiskt höll sig ganska mycket i mitten. Mikael Wiehe hade aldrig behov av att använda starka ord som kapitalist eller kommunist, och därför kunde musiken också ta sig ända till Svensktoppen och in i villaförorterna.
1996 gjorde bandet, i originalsättning, en bejublad återföreningsturné. 15 år senare är det dags igen. Sen sist har två av bandets medlemmar, den färgstarke sångaren Björn Afzelius och klaviaturspelaren Povel Randén, lämnat jordelivet. Mats Bengtsson (f.d. Wilmer X) och Mats Persson ersätter och gör det oklanderligt, men utan Björn så påverkas utan tvekan den vokala dynamiken. Detta är dock inte Hoolas största problem 2011.
I en intervju tidigare i år läste jag att Mikael Wiehe anser att låtarna är lika aktuella idag som när de skrevs. Problemet är att flera av låtarna, trots sina i grunden politiska texter, förvandlats till allsångslåtar och därigenom mjölkats på sitt politiska budskap. Få ser idag ”Vem kan man lita på” som en sång om opålitliga makthavare utan bara som en dänga, som lika gärna kan framföras på Allsång på Skansen. Till och med ”Keops pyramid”, en av de starkaste politiska låtar som skrivits i det här landet, börjar mer vara ”den där låten om pyramiden” än en fantastisk allegori över det kapitalistiska samhällets uppgång och fall.
Det är här Hoola trampar snett när de nu står på Malmöfestivalens scen och spelar sin kanske sista spelning någonsin. De väljer att spela det folk vill höra och inte det som fortfarande innehåller en viss laddning. Det är fullt ut familjeunderhållning i stället för knutna nävar. Man väljer till och med bort ett par av sina allra starkaste låtar för att spela Björns tolkning av kubanske Silvio Rodriquez – ”Sång till Friheten”. En låt som ursprungligen förvisso handlade om frihetskamp men som Svensktoppen förstört och tolkat om till en banal kärlekslåt som passar bättre i festivalens dansbandstält. Man väljer att spela nya låten ”Strö all min kärlek”, Mikaels egna ”Den jag kunde va” (som en hyllning till de bortgångna medlemmarna) och parentesen ”Hemmet” i stället för proggmästerverk som ”Filosofen från Cuenca”, ”1789+0” och ”Danslåt för yttrandefriheten”.
Spelningen har dock sina stora stunder. Mest av allt kanske när gitarristen Peter Clemmedsson tar mikrofonen och ger mig gåshud i ”Ingenting förändras av sig själv”, med originaltextens ”jag har slutat hoppas att jag ska få dig att förstå” utbytt mot ”jag slutar aldrig hoppas…”. Även ”Keops pyramid” och ”Jakten på Dalai Lama” låter som de fantastiska låtar de är och understryker att det är låtarna som går i moll som räddar kvällen.
Hoola avslutar sin karriär, om de nu gör det, med en ojämn föreställning. Det beror dock inte på att medlemmarna börjar uppnå en ansenlig ålder utan för att de inte vågar utmana sin publik. När Mikael till och med låter ironisk och halvskrattar när han innan ”Keops pyramid” proklamerar att ”kapitalismen är på väg mot sin undergång” – ja, då är tyvärr Hoola Bandoola Band inte längre att lita på.
