Rockfoto undersöker den polska musikscenen på Open’er


Naturligtvis kan man inte åka på en polsk festival för att enbart titta på Prince och Pulp och andra internationella storheter. Speciellt som det i line-upen på Open’er fanns oerhört goda möjligheter att bekanta sig med en i Sverige, åtminstone än så länge, okänd musikscen. I denna sista artikel från Open’er tittar Ola och Anton på några av alla de polska band som spelade på festivalen och försöker reda ut om polsk musik är något för svenska scener.

Som svensk musikkonsument förleds man ofta att tro att en orimlig andel av all bra musik kommer från USA, Kanada, Brittiska öarna eller Sverige. Övriga Västeuropa, Australien och Japan får till det ibland och i Afrika och Latinamerika görs särpräglad musik som är fantastisk på sitt sätt. Men ungefär där är det stopp. Vad sysslar musiker med i resten av världen? Spelar alla folkmusik? Eller lokala, olyssningsbara varianter på punk, som t.ex. Nkvd från Vitryssland som en av oss tvingades lyssna på av en bekant för några år sedan.

När vi nu fick chansen att besöka Open’er-festivalen i Gdynia fick vi också en gyllene chans att gräva oss en bit ner i den polska musikscenen. Festivalen har en imponerande uppställning med stora internationella namn, men faktum är att 2/3 av line-upen består av polska akter. Vi gjorde viss research på förhand för att komma fram till vilka band vi av olika anledningar inte borde missa. En del av dessa missade vi förstås ändå, men vi hann se ca 15 spelningar med polska band.

Det enda polska band jag kände till tidigare var Black Metal-giganterna Behemoth, men de spelade inte på Open’er. Inte heller prog-rockbandet Riverside, som jag fick tips om från en god vän. Nej, Open’er-festivalen fokuserar främst på relativt sett nyare akter. Under researchen framgick att det finns en väldigt utbredd elektroscen i Polen, och en av festivalens minsta scener var nästan helt tillägnad detta. Men vi la mest tid på de band vi tyckte verkade sticka ut, antingen musikaliskt eller genom att de har nått kommersiell framgång i hemlandet. Vi ville veta om det finns någon polsk musik som skulle kunna slå internationellt och kanske förgylla de svenska festivalerna i framtiden.

På den allra största scenen såg vi tre polska band. Att de placerats på stora scenen, förvisso med relativt tidiga speltider, är för att de är etablerade band med stor publik. Här fanns Monica Brodka, eller bara Brodka som hon kallar sig som artist – polsk idolvinnare från 2004 och av framtoning och fanskara att döma nog mest att likna vid en polsk Amanda Jenssen. Inte för att det är likt musikaliskt men för att hon verkar ha klarat av att gå vidare och upprätta en status som inte bara är en typisk post-idolkarriär, utan hon har etablerat sig som en av landets stora mainstreamstjärnor. På scen klädde hon sig som ett mellanting mellan Björk (flera av festivalens polska sångerskor gav f.ö. associationer till Björk – av olika anledningar) och en japansk geisha, men hon lät mest som en upptempoversion av Dido. Väldigt harmlöst och lätt att glömma bort. Men som mainstreamstjärna skulle hon nog kunna funka utomlands också.