Musik går i cykler och återvinningen av 60 -och 70-talet är i hög grad aktuell idag. I slutet av förra året kom Ghost från ingenstans och hajpades enormt av en enig kritikerkår och kulturelitister. Uppenbarligen var det dags för Black Sabbaths doom, Blue Öyster Cults psykadelia och Mercyful Fates satanism att komma upp till ytan igen.In Solitude gör ett bra jobb med att värma upp en förväntansfull skara tillströmmande lakejer av mörkrets furstar. Ghost, vars medlemmar verkar förbli okända för allmänheten ett bra tag till levererar musik byggd på ockultism och melodiska hookar. Att flörta med Hin Håle i samband med poppiga refränger är ett slugt karriärsdrag.
Satan själv hade varit stolt.
Den illvillige påven Papa Emeritus I gestaltning på scen är effektfullt i kombination med att röken lägger sig Lützentjock över scenen och sångarens mässande i ”Elisabeth”, ”Satan Prayer” och ”Stand By Him” inger en känsla av att det är en rituell akt vi beskådar.
Den instrumentala smädelsen ”Genesis” är kvällens bästa offergåva.
