Fleet Foxes: – Vi ville göra en riktigt bra uppföljare


Fleet Foxes från Seattle slog igenom med dunder och brak 2008. Bandets stämsång och vackra arrangemang fick såväl publiken som recensenterna på fall och deras debut blev ett av det årets absolut mest hyllade album. Nu är man äntligen tillbaka med uppföljaren – Helplessness Blues – som släpps idag. Rockfotos Ola Elleström fick en intervju med bandets keyboardspelare Casey Wescott.

När jag pratar med Casey är det bara några dagar tills de ska inleda sin turné, vilket förutom några enstaka spelningar är första gången de spelar live sedan 2009.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att spela det nya materialet. Vi har gjort en hel del förändringar och förstärkningar i låtarna jämfört med hur de låter på skivan och efter att ha kört några testspelningar nyligen måste jag säga att det låter och känns väldigt bra. Det är oerhört peppande faktiskt.

Under våren kommer Fleet Foxes att turnera i Nordamerika för att under sommaren ge sig över till Europa i två omgångar. I augusti kommer de till Göteborg för att för andra gången spela på Way Out West. Jag undrar om han minns första gången.
– Åh, ja. Neil Young spelade senare samma kväll. Det var helt fantastiskt. Ofattbart bra. Way Out West ser vi väldigt mycket fram emot. Det var så fint där förra gången. Härlig festival och vi gillar verkligen Skandinavien.

Ödmjukheten finns kvar trots framgångarna. När jag förklarar att de nog kommer spela på en av de större scenerna i år (2008 spelade de i ett synnerligen knökfullt tält) får jag ett förvånat och snudd på lite förskräckt ”holy crap” till svar. Och utan att fråga om det visar det sig att det finns fler Sverigekopplingar på årets turné.
– Det är inte bekräftat än, men eventuellt kommer vi turnera en del tillsammans med Dungen. Känner du till dem? Jag hoppas verkligen att det blir så. Det är ett fantastiskt band.

Låt oss prata lite om er nya skiva. Helplessness Blues – titeln är ungefär så mörk och deprimerande man kan tänka sig. Hur kom ni fram till den?
– Vi valde den i sista minuten faktiskt. Vi hade spelat in allt och nästan mixat färdigt. Och eftersom flera av texterna följer ett tema om att ifrågasätta sig själv och livet, och i synnerhet just låten som då blev titelspår, så fann vi att den nog var den som bäst speglade skivan. Och så ville vi att det skulle låta konkret – inte flummigt – så det fick bli Helplessness Blues, och nu efter ett tag så tycker vi att det känns väldigt rätt.

Ni har jobbat med större arrangemang den här gången. Jag tycker att det gett ett avtryck i stämningen – att det även musikaliskt låter lite mörkare.

– Det var ingen plan från början eller något vi medvetet eftersträvade, men jag håller med att resultatet blev så. Jag tror även det kan ha att göra med att Robin (Pecknold, sångare) valt att låta lite mer nedstämd i sången.

2008 var ett stort år för er. I början av året var ni knappt kända alls, men sen hamnade ni högt eller t.o.m. först på många årsbästalistor. Har ni känt någon press av den framgången eller var det mest inspirerande?
– Vi har försökt bortse från det. Det är svårt att bry sig om vad andra förväntar sig. Däremot har vi varit självkritiska och verkligen velat göra en riktigt bra uppföljare, vilket är orsaken till att den dragit ut på tiden. Så den största pressen har varit från oss själva att göra något som vi, alla i bandet tillsammans, verkligen tror på och kan stå för – musikaliskt och känslomässigt.

Har ni känt att ni måste låta annorlunda än på debuten?

– Inte för sakens skull, men vi har haft tankar och idéer som vi inte hade när vi spelade in debuten. Men om folk har förväntat sig antingen något väldigt likt eller något helt annorlunda än vår första platta har vi inte funderat över. Vi har gjort det vi har känt varit rätt.