Idag släpps Alfs fjärde album under eget namn, Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss. En skiva som musikaliskt känns mörkare och mer sammanhängande. Rockfotos Joakim Carlson mötte upp den hyllade pop-artisten i hans studio vid Rådmansgatan för att prata ackordföljder, dåliga dagar och hur det känns att vara proppmätt som artist. Och att spela in en skiva helt själv.
Tydligen finns det en ackordföljd som får människorasen lite extra varmrusig och positivt inställd till musik, ett recept ”som stryker det svenska kynnet medhårs och får varje svensk att känna sig lite speciell”. Det hävdar i alla fall Håkan Alf Åkesson – eller Alf som jag väljer att kalla honom hädan efter – som suttit inne med denna insikt ett bra tag. Men att försöka få honom att avslöja spektaklet visar sig vara exakt lika snårigt som det förväntas vara – och som enkel musikjournalist utan vare sig Pulitzerpriset eller Janne Josefsson dröjandes bakom närmsta hörn väljer jag att ducka följdfrågorna och vänta ut svaret. Med Alf behöver man nämligen inte grilla särskilt hårt för att få orden att flöda, det kommer som en naturlig rännil ur hans pillemariskt leende ansikte – ett ohämmat svall av tankar och intryck.
Alf var under nittiotalet med i smått legendariska bandet Mutts.
Alf har dessvärre det kanske osexigaste artistnamnet i världshistorien – det kan ha att göra med att jag kopplar namnet till en viss luden utomjordning med smak för katter – men har trots denna petitess lyckats få musikkritiker att hylla honom, bli flerfaldigt P3-guld nominerad och spritt sina singlar som en, förvisso trevlig, epidemi. Nu hänger inte mycket på upptäckten av den heliga graal till ackordföljd som tydligen lyfte ”Sött och Salt” till oanade höjder utan snarare på de finurliga texterna som upprört invånare på Fridhemsplan (fulast i stan…) samt skänkt Gröna linjen lite välförtjänt uppmärksamhet. Allt detta sjungandes på skånska.