Kebnekajse: Inkonst, Malmö 1/4

Kebnekajse är en institution inom svensk populärmusik. De bildades för mer än 40 år sedan, först egentligen som ett renodlat rockband, men relativt snart upptäckte man traditionell svensk spelmansmusik och gjorde elektrifierade tolkningar av gamla polskor, brudmarscher och gånglåtar. Efter att ha lagt ner verksamheten i slutet av 70-talet återbildades Kebnekajse 2001 och har därefter turnerat regelbundet och släppt två nya album, det senaste så sent som för någon månad sedan. Samtliga av bandets nuvarande medlemmar var med redan under 70-talet.

Spelningen på Inkonst är två timmar lång, helt instrumental och uppdelad i två set där det första helt tillägnas den senaste plattan Idioten (som för övrigt är briljant). Musiken är tidlös och helt oberoende av om det är 1971 eller 2011. Att medlemmarna är kring och över 60 år spelar inte någon som helst roll. Kebnekajse handlar enbart om musikens historia och skönhet, musikernas skicklighet och står helt över trender och attityder. Och det låter genomgående väldigt bra. Med dubbla basar, trummor och slagverk är grunden både blytung och svängig på samma gång och ovanpå det skapar gitarr och violin en stundtals magisk skönhet.

I första set får spelmansinfluenserna ibland stå tillbaka för ett mer psykedeliskt, repetitivt groove. Detta märks t.ex. i Hansson & Carlsson-covern Tax Free (som tillägnades nyligen bortgångne vännen Bo Hansson), en låt som även Jimi Hendrix spelat in, där de båda frontmännen mer blir en utökad del av rytmsektionen. Ändå låter det aldrig splittrat.

Jämfört med när jag såg Kebnekajse senast, 2009, håller den oerhört skicklige gitarristen Kenny Håkanson, en verklig undantagsgitarrist, sig under långa stunder mer i bakgrunden och under första set är violinisten Mats Glenngård den som tar mest plats. Men mot slutet av spelningen, och framför allt i den långt utdragna och oerhörda versionen av titelspåret från första skivan, Resa mot okänt mål, är allt ljus på Kenny. Gitarrslingorna som ljuder genom lokalen är så kliniskt rena, så oerhört vackra att jag aldrig vill att det ska ta slut.

Kebnekajse är fortfarande lika bra som någonsin och en stor upplevelse att höra live. Och det handlar överhuvudtaget inte om nostalgi. Visst kan det tyckas tacksamt att spela musik vars anor sträcker sig långt tillbaka och är en del av det svenska musikarvet, men det är också väldigt skickligt att få det att låta hypermodernt med effektpedaler och reverb.

Baserat på såväl ovationerna efteråt och den åtminstone 15 meter långa kön till merchandise-bordet är jag inte den enda som lämnade Inkonst överväldigad av en mycket stor konsertupplevelse.