Skilla: Debaser, Malmö 18/3

Malmöbaserade Skilla möts av jubel och vissel när de går på Debaser Malmös scen under fredagskvällen. Senast jag såg dem var för två år sen och det är utan sorg i bröstet som jag märker att deras ursprungliga sound är kvar.

Just den här kvällen flyger pussar genom luften och det märks att många i publiken har sett dem förut (eller rent av är vänner med de i bandet). Det är en kärleksfull stämning på scen och dansgolv. Det Skilla har som många andra band saknar är spelglädje och personkemi som strålar ut i publiken. De spelar för att de tycker om att spela, och de tycker om att spela med varandra. Det finns en rymd i deras musik, Nina Christensen har en sångröst som inte bara vibrerar och rispar utan hon kastar sig även tonsäkert ut i musikaliska krumsprång. Från högt till lågt och knappt hinna andas innan fiolen landar på axeln igen. Slår sig för bröstet och varje ton drabbas av ett melankoliskt hack. Och sen ner till bordet med baklava som de ställt framför scenen och där dansar hon med en vän, stoppar baklava i vännens mun och kastar sig sen upp igen.

Det är ett närvarande, mångfacetterat band som strävar högt. Trummisen Amanda Savbrant ler glatt till varje slag och hennes mickstativ gungar som träd i hård blåst. Det är feelingen som drabbat keyboardisten Elin Hörberg som dricker vatten i pausen mellan två låtar och smäller till vattenflaskan med ett teatraliskt knäpp precis i takt till musiken. Det är passionerat, engagerat och på riktigt. Från ”After Tomorrows” nästan obehagliga cirkustema till den nya låten ”Play Guitar” till den gamla dängan ”Summer in December” så håller Skilla fortet.

Efter ett par egna låtar till berättar bandet att de aldrig tänkt tanken att göra en cover, innan de hörde Robyns ”Dancing on my own”. Deras version är vass. Och kanske bättre på sitt sätt. Nina Christensen har mer lidande i rösten än vad Robyn nånsin haft och mina trumhinnor tackar Skilla för deras fantastiska körstämmor samt Christensen för hennes elfiols kvidanden. Det är modigt att våga ha en frontfigur som både sjunger och samtidigt spelar ett så karaktäristiskt melodiinstrument som fiol. Och Nina Christensen gör det på ett glasklart och kärleksfullt sätt. Det är stundtals glittrigt och vackert, en flod av harmonier som smälter samman till nåt gyllene. Tills Nina trampar fel och börjar en låt för tidigt eller för sent.

Det är här jag måste inflika att min hud redan har rysts medhårs och mothårs. Det är ett fantastiskt sound de har anammat och publiken gungar tacksamt och euforiskt i takt. De har feelingen, de har känslan, de har gunget. De har det mesta. Men istället för att haka upp sig på att man gjort ”fel” så är det enklare att göra en jazzigare version av sina egna låtar. Ta emot felen som om de vore en ofrivillig bundsförvant och istället improvisera runt dem. Jag tror Skilla har den kapaciteten, om de bara hade vågat fortsätta efter det ursprungliga felet.