Ett vitt möte med Glasvegas


I ett desperat försök att finna ett lämpligt sätt att bryta den klassiska intervju-isen med sångaren i Glasvegas, James Allan, springer jag halvtimmen innan vårt möte genom Gamla stan på jakt efter en fotbollssouvenir. Jag lyckas turligt nog korsa Stora Nygatan utan att stöta på alldeles för många turister – det snöar nämligen ymnigt i Stockholm denna eftermiddag. Efter fem, sex butiker där jag bemötts med samma svar – ”nej vi har ingen plastmodell av Henrik Larsson på lager”, ”nej, inte ens i Celtic-tröja” – börjar jag inse att det är kört och traskar molloket i väg mot Berns med en vitpudrig frisyr och blöt lugg.

Väl framme på hotellet möts jag av en helt vitklädd James Allan, fortfarande med de obligatoriska solglasögonen på, med ett halvfyllt glas läsk i handen. Han rabblar mekaniskt fram sin hälsningsfras och i någon sekund tror jag att det är svenska – ”har han redan lärt sig lite uttryck av sin nya trummis”, tänker jag imponerat men inser snabbt att det är Glasgow-dialekten som lurat mig med sin säregna melodi. Jag förklarar lite uppgivet när vi sätter oss ner att jag misslyckats med mitt tidigare uppdrag, att få tag på den av svenska och skotska Celtic-fans delade ikonen Henrik Larsson. I alla fall i miniatyr.

Du kan se Glasvegas live på Kägelbanan i Stockholm ikväll.

Allan ler bara bakom glasögonen och skrattar fram att ”det minsann var synd, jag älskar den mannen”, samtidigt som han blickar ut över snöstormen. Han ser lite malplacerad ut i sin helvita kostym och jag undrar vad som egentligen hände med allt det svarta. Försvann det kanske i Santa Monica, Kalifornien, där bandets nya album till stor del skrevs?

Glasvegas stod som bekant för ett av 2000-talets mest uppmärksammade och hyllade album, till stor del inspirerat av Skottland och livet i östra Glasgow. Men det var 2008. Nu, tre år och en julskiva senare är det dags för uppföljaren ”Euphoric/Heartbreak” som alltså väcktes till liv i en lyxvilla i Kalifornien. Inför släppet i april befinner sig bandet på en hektisk PR-turné, något James Allan inte har några problem med längre, men han är rädd för att bli alldeles för egocentrisk.

– Det är ganska bisarrt egentligen, man pratar med en massa olika människor – men bara om en själv hela tiden. Samma sekund som man kommer hem igen så märker man att det blivit en dålig vana, man kan inte sluta prata om sig själv. Man frågar inte riktigt personer i sin närhet hur de mår – plus att det är en hel del frågor som journalister ställer som man normalt fall inte skulle ha frågat sig själv, så det är nästan som någon slags terapi på gång.

Allan skruvar på sig i soffan – det vita byxbenet över det andra – och ser lite skyldig ut. Han berättar att han träffade en kille i Berlin för någon dag sedan som han tydligen mött tidigare, men han kunde inte minnas det själv, förrän de började prata med varandra.

– Han kom fram till mig och sa ”du verkar må mycket bättre i dag, du pratade nästan ingenting förra gången” och då kom jag ihåg hur jag betett mig som en riktig idiot senast vi sågs, så jag sa bad om ursäkt, för poängen är att om någon är redo att ge dig den tiden – att prata med dig – och om man är på dåligt humör eller inte klarar av att vara trevlig mot den personen, då ska man fan stanna hemma.

Vi pratar om hans klädsel, hur han egentligen klarade det ute i den varma västkustsolen utan att smälta. Han tror att den vita klädseln är mer accepterad i Santa Monica, medan det generell sett är mer svart i hemstaden Glasgow – och Stockholm för den delen. Han funderar över varför och jag förklarar att det säkert gör att man känner sig varmare.

– Ja, jag tror det också! Det var några gånger i Glasgow, när jag kom hem, som jag kände mig väldigt udda som hade vitt på mig, och jag kände mig mycket kallare, konstaterar han fortfarande dold under de svarta glasögonen.