The Phantom Band, bad och krautrock

Första gången jag hörde The Phantom Band var för nästan exakt två år sedan. Jag frös och hade hjärnskakning i ett mörkt Stockholm och fick mail från en vän som seglat från Uruguay till Buenos Aires in i den snabbaste solnedgången med den största sol han sett. “Jag lyssnade på ‘Island’ med The Phantom Band och allt var helt överdrivet”.

The Phantom Bands tre favoritlåtar just nu: "Lovely Bloodflow" – Baths
Vår ljudtekninker Ward spelar den på varje soundcheck.

"The Dust Blows Forward and the Dust Blows Back" - Captain Beefheart
Flera av oss läser hans biografi nu.

"Sabbath Bloody Sabbath" - Black Sabbath
Det är en “magnet for awesomeness”.

Här kan ni se Phantom Band 23/2 Beta, Köpenhamn
24/2 Popcorn Festival, Göteborg
25/2 Oslo
26/2 Strand, Stockholm

Då letade jag reda på Checkmate Savage – The Phantom Bands debutalbum som kom ut i januari 2009 – och så fick den nästan nio minuter långa, vaggande folkpoppärlan ”Island” vara min sol den vårvintern. Jag sögs in i den där skivan. Det var något med Rick Anthonys trygga, skotska, Nick Cave-liknande stämma. Och alla ljud jag inte kunde definiera. Lager av rytmer och läten som tog tid att upptäcka. Det brukar vara ett kvalitetstecken när musik är svår att beskriva. The Phantom Band är folk, kraut, postrock, electro, doowop och säkert någon mer genre jag inte tänkt på. Och så något odefinierbart väsen som svävar genom alla låtar.

Nya skivan, The Wants, kom ut i oktober 2010 och släpptes precis som debuten på Glasgowlabeln Chemikal Underground. Båda skivorna är producerade av Paul Savage, som även producerat bland andra Arab Strap och Mogwai. Albumtitlen Checkmate Savage är förresten en ordvits med producent-Savages namn. De ordvitsar mycket, Phantoms, och det i kombination med deras skotska gjorde att en mailintervju kändes klokast (möjligen också fegast) att göra för att inte gå miste om några poänger.

Efter en sväng i USA har de satt ihop en lång Europaturné, bland annat med hjälp av fans som de fått kontakt med via Facebook.

Berätta något om er USA-turné!
Greg träffade Stephanie Jackson, Michaels hemliga dotter. Men det kan också ha varit hans son. Hela USA-resan kändes som en ständigt pågående déjà-vu.

Har det varit tråkigt och jobbigt eller kul att själva jaga spelningar på Facebook?
– Det är tråkigt, jobbigt och inte kul över huvud taget, men vi uppskattar verkligen alla som har hjälpt till och stöttat oss under våra turnéer. Facebook är en lömsk djävulens boning, en plats där folk skapar mytologier – som bara är chimärer – kring sina personer.

Men ni är extremt aktiva på Facebook och Twitter. Är inte de bra forum för att kommunicera med fans?
– Jo, såklart. Det blir en direkt och oförvanskad länk mellan bandet och fansen. Ingen ändrar på dina ord eller redigerar det du sagt på grund av antalet ord som ryms i en intervju eller nåt sånt. Dock är formatet på de här sidorna problematiskt. Konversationerna blir liksom homogeniserade.

× × ×