Stjärnskott: Christine Owman

Malmöbaserade sångerskan och multiinstrumentalisten Christine Owman släppte sitt andra album, Throwing Knives, i december. Skivan karakteriseras av en slags återhållsam noise som bygger ljudbilden och ovanpå det skapar t.ex. ukulele, cello och såg en påfallande kontrast. Slutresultatet blir eget och mycket vackert. Skivan är utan tvekan ett av mina svenska favoritalbum från 2010 och Rockfoto fick ställa några frågor.

Din första och tidigare enda skiva släppte du redan 2003. Varför har det tagit sådan tid med uppföljaren? Vad har hänt under tiden?

– Jag har ställt mig den frågan själv. Men det känns som jag behövt den tiden. Jag har skrivit låtar för ytterligare minst två album under den tiden, men inte känt att jag varit på rätt spår. Jag har även jobbat med andra artister och projekt så tiden har runnit iväg.

Du ger ut på eget bolag – Revolving Records. Vad ser du för för- och nackdelar med det?

– Den största fördelen är att man har kontrollen och rättigheterna fullständigt själv. Man har möjlighet att jobba med precis de människor man vill. Det negativa är att det tar längre tid att hitta de människorna. Men det positiva överväger, speciellt med tanke på hur industrin förändras. Kontrollen ligger mer hos publiken än hos bolagen och ju färre länkar mellan artist och publik – desto mer stabilt har man det.

Ljudbilden på skivan är väldigt speciell – hur har du kommit fram till den?

– Jag planerade först att spela in en demo. Men i stället för att se hinder och att man måste göra si och så, utgick jag från det jag hade. Så demon kom att bli skivan eftersom uttrycket där var så speciellt. Jag spelade in fler versioner av låtarna sen men det blev mer som att jag gjorde covers på mig själv. Så jag ser noiset och biljuden som utsmyckning i stället för hinder.

Varför heter skivan Throwing Knives?

– Jag är trött på att folk försvarar sig hela tiden. Att konversationer och diskussioner blir till dispyter och att konflikter uppstår helt i onödan. För i grunden vill man ju oftast varandra väl. De missförstånd som uppstår – det är det jag syftar på med titeln.

Tom Waits, PJ Harvey, Nick Drake, Twin Peaks och Björk läste jag någonstans att din musik liknades vid. Speglar det vad du själv lyssnat mycket på?

– Inte riktigt. De är förvisso förebilder och jag är glad att de nämns i samband med min musik. Men jag har mer lyssnat på hårdrock, lo-fi och även en hel del klassiskt. Så ursprunget är nog en blandning av min klassiska skolning med cello och kör blandat med min förälskelse i dist och reverb. Men de du nämner har funnits där, visst, men jag har inte försökt efterlikna dem. Det är mer en mix av allt jag vuxit upp med.

Dina liveshower är inte konventionella konserter utan mer en sorts performance med projektioner och starka känslouttryck. Skriver du låtar med det i åtanke – att det ska funka i det sammanhanget?

– Nej, låtarna skrevs innan livekonceptet var utvecklat. Men det har varit lite av en dröm att kunna använda videoprojektioner, dansare och andra typer av perspektiv. Så jag har nog strävat mot det undermedvetet.

Jag läste att du spelat förband till Robert Plant. Hur kom det sig?

– Det var på Annexet i Stockholm 2002 när jag släppt min första EP. De ringde från Plants bokningsbolag (EMA) och undrade om jag var intresserad för han ville ha en kvinnlig sångerska. Och han kom in efteråt och sa att han gillade det mycket, vilket enligt hans bandmedlemmar inte hörde till vanligheterna.

Du spelar även i ett rockband som heter Dun Dun som är väldigt hyllat på Malmös livescen. Är det en annan sida av dig som du känner att du behöver få fram?

– Definitivt. Att skriva och framföra psykadeliskt stoner-gung är också något som betyder väldigt mycket för mig.

Slutligen – vad händer 2011?

– Jag kommer släppa skivan i USA och kommer åka dit och till Kanada framöver. Och så hoppas jag nå ut till fler inspirerande människor, både publik och potentiella samarbetspartners.