Mogwai och den odödliga genren

Det finns inget mer passande namn på ett rockband än Mogwai. Sedan debuten Young Team från 1997 har de skotska postrockarna skapat uttrycksfull musik som på en sekund växlar från att vara vackert lågmäld till att bli intensivt skränig. Precis som de gulliga Spielbergdjuren från 1980-talet, som när som helst kan förvandlas till skrikiga Gremlins som löper amok och sprider kaos, vet man aldrig riktigt vart Mogwais kompositioner kommer att ta en. Bandet har lika stor kärlek till högljudda gitarrer som de har till stämningsfulla pianoslingor, och det är just i dynamiken och konstrasten mellan de två som de skapar sina vackraste kompositioner.

Jag träffar gitarristen Stuart Braithwaite och trummisen Martin Bulloch en solig vinterdag i Stockholm för att prata om deras nya skivsläpp, albumet Hardcore Will Never Die, But You Will Titeln på skivan är, beroende på mitt humör och min tillfälliga inställning till livet, antingen det löjligaste jag har hört eller helt fantastiskt lysande.

SM: – En bekant berättade att han hade hört någon skrika den meningen i en skivaffär när de var på väg ut ur butiken. Vi tyckte alla att det var en klockren albumtitel.

I augusti förra året släppte Mogwai Special Moves, en liveskiva som summerar deras musik fram tills Hardcore Will Never Die, But You Willsom släpps den 14 februari. Det är den sjunde studioskivan från Mogwai på fjorton år. Bandet har därmed haft en imponerande karriär utan några egentliga lågpunkter. Att samma människor skapar musik tillsammans under en så lång tid tillhör inte vanligheterna inom pop/rock-världen.

Ni har nu spelat ihop ett bra tag. Försöker ni medvetet att testa nya musikaliska idéer eller tar ni det mest som det kommer?

MB: – Det handlar nog mest om att inte vilja bli uttråkad. Dessutom är det ett sätt att rättfärdiga varför publiken fortfarande ska bry sig om ens band. Det är alltid kul att prova nya grepp och precis som i övrigt i livet vill man inte bara göra samma sak år ut och år in. Men vi bestämmer oss inte på ett medvetet plan att gå åt ett viss musikalisk riktning. Det sker mer naturligt, och kommer ofta från att vi vill använda någon ny utrustning vi precis har köpt. På den här skivan tycker jag att ungefär hälften av låtarna påminner om saker vi har gjort tidigare. Den andra halvan består mer av idéer som är ganska nya för oss. Men oavsett vilket så är det alltid en rejäl anstränging att få ihop våra tankar till en färdig låt.

Har hela processen med att skriva låtar och spela in förändrats under er karriär eller är det mesta sig likt?

SM: – Inspelningsprocessen har förändrats ganska radikalt. På de första två skivorna spelade vi in på band, men nu använder vi ProTools. Teknologin har även förändrat hur vi skriver våra låtar eftersom vi nu kan spela in demos i våra lägenheter och dela filerna med varandra.

Har det lett till att det har blivit enklare och mer bekvämt att skriva nytt material?

SM: – Det beror på hur bra man är på datorer och ProTools (skratt). Men ja, överlag.

Det är få band som kan ha en så lång karriär som Mogwai och fortfarande göra ny, spännande musik som publiken bryr sig om. Bandet har alltid tittat framåt i stället för att luta sig tillbaka på gamla skapelser och börjar på det sättet nästan påminna om de amerikanska indierockveteranerna Sonic Youth.

Jag hörde i en intervju med Sonic Youth, som har spelat hur länge som helst, att de ibland kommer i kontakt med nya band som de har inspirerat och att de nya banden sen i sin tur ger ”tillbaka” inspiration till Sonic Youth. Kan ni bli inspirerade av nya band som har lyssnat på tidig Mogwai?

SM: – Jag tror att Sonic Youth inspirerar bättre band än vad vi gör (skratt). Men ja, jag kan uppleva det ibland. Det som verkligen skrämmer mig är att det finns band som har hunnit bildas, splittras och återförenas under vår karriär. Men när man har funnits länge, som Sonic Youth verkligen har, får man ett annorlunda förhållningssätt. När vi släppte vår första skiva trodde vi aldrig att vi fortfarande skulle spela musik tillsammans fem eller tio år senare. Nu har vi spelat ihop i femton år. Men vi träffar ganska ofta artister som säger att de verkligen gillar Mogwai men som spelar en helt annorlunda typ av musik. Man kan ju gilla ett band utan att låta som det bandet. Men man kan ju inte klaga över att vara inflytelserika. Ibland kan jag höra väldigt kända och framgångsrika artister som har tagit grejer från oss, men de flesta skulle aldrig tro att de artisterna lyssnar på Mogwai. Jag tänker inte berätta vilka (skratt).

MB: –  Bloc Party har alltid hävdat att de är stora Mogwai-fans men jag kan inte direkt höra det. Möjligtvis hur de använder delayeffekter på sina gitarrer ibland.

SM: – Det kommer att stå på vår gravsten. Vårt kulturella arv är att vi populariserade den digitala delaypedalen från slutet av 90-talet och framåt (skratt).

Är ni väldigt intresserade av pedaler och effekter?

MB: – Det är alltid kul med nya leksaker, men vi är inte nördiga. Vi bygger dem inte själva, vi använder dem bara. De gamla vintagepedalerna är oerhört dyra och svåra att hitta, vilket är lite jobbigt.

SM: – Och när man har sönder dem kan man inte hitta någon ersättning, vilket bara är irriterande.

Sedan Mogwai släppte debutskivan 1997 har musikindustrin förändrats rejält. Från illegal fildelning med Napster till dagens lagliga lösningar som iTunes Music Store och Spotify.

Har ni upplevt några skillnader på affärssidan sen ni började? Har buisnessmaskinen med marknadsföring och allt förändrats mycket av internets popularitet?

MB: – Den här Mogwai-skivan är den första som vi släpper på vår egen label, så det är en rejäl förändring. Nu är vi involverade i delar av den processen som vi aldrig har haft något att göra med tidigare. Men som alla vet har hela industrin förändrats. Skivaffärer har det svårt, och skivbolagen säljer inte lika mycket längre. Många band börjar ge ut sina skivor själv i stället för att kompensera för minskad skivförsäljning, men vi hör inte riktigt till den kategorin. Vi hade redan en egen label och vi hade nog valt den här vägen i vilket fall som helst.

SM: – Det har ju alltid funnits band som gett ut sin musik själva. Vi startade vår label för att ge ut den allra första Mogwai-singeln. Man gör det antingen för att inget stort bolag är intresserat eller bara för att få mer kontroll och slippa att någon säger åt en vad man ska göra. Den biten är mycket enklare nu, eftersom man inte behöver trycka 7”-singlar eller liknande.

Känns det bättre att ge ut den här skivan själv?

MB: – Det är för tidigt för att säga (skratt).

SM: – Men än så länge känns det mycket bra.

Även om genren som tillskrivs Mogwai alltid blir postrock så är det en ofrivillig etikett från bandets sida. Man har nämnt allt från protopunk som MC5 till My Bloody Valentine och Sonic Youth som sina influenser. Men det finns en influens som nog känns mer oväntad…

Vissa av era låtar t.ex. ”San Pedro” på den nya skivan och de tidigare spåren ”Batcat” och ”Glasgow Mega-Snake” låter väldigt mycket metal för mig. Håller ni med om det och hur förhåller ni er till metalgenren?

MB: – Ja, vi gillar metal. Vi är inte direkt metalmänniskor men vi tycker om musiken. Skulle vi försöka göra fler såna låtar skulle det nog märkas att vi inte är särskilt bra på att spela metal, men det är kul att försöka ibland.

Det känns lite som att metal är den sista genren som det fortfarande är pinsamt att erkänna att man gillar.

SM: – Nja, jag tycker nog att skamusik slår metal vilken dag som helst på den punkten (skratt). Jag föredrar ganska långsam metal och de klassiska banden som Black Sabbath. Vår basist Dominic är ett riktigt metalfan och har nog fler Iron Maiden-skivor än vad jag kan namn på olika metalband.

Jag får intrycket av att både Stuart och Martin är trevliga, försynta och opretentiösa människor. Det är faktiskt ganska svårt att få ihop deras lågmälda personligheter med den dramatiska musiken som de spelar. I de lugnaste vatten…

Text: Fredrik Asplund