Mystery Jets fokuserar sig bort från 1980-talet

Mystery Jets vet att nöden är uppfinningarnas moder. När de kom till Stockholm avslöjade bandet vilken svensk klädjätte och brittisk mastodontproducent som håller dem vid liv och varför de dras med en ’80-talsstämpel.

En sen september eftermiddag smyger sig Mystery Jets in på ett ekande tomt Debaser Slussen bärandes på sina instrument. Sist de var i Stockholm, som Kate Nashs förband för två år sedan, var de svårövertygade om att de någonsin skulle spela i Sverige som huvudakt. Väl tillbaka på stockholmsk mark som kvällens dragplåster demonstrerar sångaren Blaine Harrison och trummisen Kapil Trivedi vilket osannolikt minne de har när de påpekar att det var de andra två, gitarristen William Rees och basisten Kai Fish, som intervjuades för Rockfoto sist. Naturligtvis kan det bara betyda en sak enligt Blaine och Kapil; det är först nu vi får bänka oss med bandets talang.

Mystery Jets är, föga förvånande, dunderlyckliga över att vara tillbaka på Europas vägar, men en kort vända till USA i början av turnén satte nästan sordin på stämningen för resten av projektet.

– Vi fick visaproblem i tullen på grund av höjd säkerhet och var tvungna att ställa in en spelning för att vi inte hann fram i tid, berättar Kapil.

Den naturliga följdfrågan: Hur kan fyra spinkiga brittiska musiker i tjugofemårsåldern med gitarrfodraler i händerna utgöra en säkerhetsrisk för stormakten USA?

– Alltså…, börjar Kapil tveksamt, vi flög dit den 11:e september. Biljetterna den dagen kostade hälften av vad de annars kostar. Men den amerikanska tullen tror väl att det bara är terrorister som flyger den 11:e september så de höll kvar oss ett tag.

– Kanske inte den bästa av alla idéer vi har haft, fyller Blaine torrt i.

Annars då? I januari 2009 blev bandet dumpat av sitt forna skivbolag 679 som ville lägga all sin kraft på Little Boots. Mystery Jets, som sist uttryckte en viss misstänksamhet mot storbolagens marknadsföring av små band, sörjer inte.

– Om vi skrev poplåtar som lockade de stora massorna tror jag att det skulle vara bättre på ett stort bolag. Man behöver ett jättebolag för att kunna driva det maskineriet. Vi gör inte sån musik och behöver mer frihet. För vår egen del är ett stort skivbolag inte det bästa, jag tror inte vi någonsin kommer vara på ett igen, säger Blaine.

Nu har de istället hamnat på legendariska Rough Trade och har enligt dem själva gått från att vara bortprioriterade till topprioriterade. Tidigare i år släppte de tredje skivan Serotonin, vars låtar handlar lite mindre om att förälska sig i transvestiter, och Blaines kärlek för zoologiska trädgårdar än de gjorde på debuten Making Dens och lite mer om enklare popmelodier och texter om hjärta och smärta.

1 reaktion

Kommentarer är stängda.